Arbetaren. Af Åuguste Chevalier. (Forts. fr. N:o 5.) Ja, herr Domairon; penningens värde och släpper taget. ty on man sådan som ni, kunner tar förr stycket med Big än han — Ni blir oförskämd! sade Mathurin. Claude trummade med fingrarne på bordet. — I alla fall, om jag känner penningens värde, så känner ni den alls icke, ni, fortfor procentaren; då man inte har mer än trettiofem eller fyratio francs i månaden, herre, och ofta mindre, så brukar man ej prunka med lyxartiklar sådana, som en Nejlicka i sitt fönster, och katten der, tillade han, i det han slog katten (som satt på bakfötterna på bordet som en skyltvakt) på örat med afvig hand. — Vill ni bara vara så god och ej vidröra djuret der! ropade Claude vredgad, Men djuret bade ej haft behof af sin husbondes mellankomst för att imponera på sin fiende. Han hade häftigt boppat ner af bordet, och blängde på procentaren med sina stora gula, i grönt gaistrande ögon — bugtad rygg, med båda framtassarna indragna till språng — och tycktes blott afvakta ett passande ögonblick för