med ögonen och svängde på svansen under ett doft spinnande i det han kråmade sig på Claudes axel, som af en oförklarlig inre rörelse nödgades stödja sig mot väggen. Denna scen, i början af ingen vigt, skulle kanhända genom ett längre fortsättande kunnat blifva äfventyrlig, om ej hr Lubois, som begagnat sig af Claudes bortovaro inkommit köksvägen, i detsamma ropat på sin dotter. — Ack! min Gud! der är min far! sade Fllicite ängsligt. Hon smög sig in i magasinet med en varsamhet hvilken hon säkerligen några minuter förut ej skulle tänkt på att iakttaga. Claude återvände till sin vindskammare. En qvart derefter spatserade sidenkramhandlaren ensam i magasinet. Claude hade begifvit sig till sin verkstad, hvarifrån ban, enligt hvad vi förut nämnt, ej brukade komma förr än i mörkningeu. oidenkramhandlarens anlete var bekymmersfullt. En djup villrådighet tycktes taga alla hans själskrafter i anspråk. Han kastade osäkra blickar genom rutorna, än åt gatan, än åt korridoren; än lade han armarna i kors öfver bröstet eller sänkte händerna i byxflckorna, i det han otåligt mumlade otydliga meningar, liksom hade han väntat på någon som dröjde för länge. Under ett af de ögonblick då hans ögon kastades på samma gång, till höger, till venster, genom båda dörrarne och framför sig, satte Mathurin foten på dörrtröskeln. (Forts.)