Ludvig Napoleon Bonaparte. En biografisk skizz; efter -Berl. Iidendes. (Forts. från n:o 6). Hortense ilade nu till Ancona, der hon tog in uti ett palats, som förut tillhört hennes broder Eugene, och årnade nu sysselsåtta sig med vårdandet af sin andra son. Dagen efter hennes ankomst inryckte den österrikiska armen och tog staden i besittning. Befålhalvande generalen, Neuperg, tog site qvarter i samma palats, och då han aldeles icke tvislade på sanningen af det ulspridda ryktet, att Ludvig Napoleon undkommit till Grekland, kunde det icke falla honom in, att det rum, hvari prinsen låg sjuk och hans egen sångkammare stötte intill hvarandra. Den kloka och behjertade Hortense hade ganska riktigt förutsett, att just detta grannskap skulle rådda hennes son, emedan det icke kunde falla någon ip att söka honom så nåra hans siender. Då han blifvit så återställd, att det var honom möjligt att resa, förskaffade sig modren ett engelskt pass, hvarmed hon och sonen i djupaste incognito reste genom he la Italien. Då de emellertid icke vågade resa genom Piemont, fattade Hortense det djerfva beslutet att trottsa den proscriptionslag, som förbjöd henne och hennes familj ati sätta foten på Frankrikes jord. Hon reste oförskråckt igenom Frankrike ånda till Paris; skref ett bref till konungen och gaf sig tillkånna för Casimir Perrier. Ludvig Philip mottog henne artigt och skulle måhånda tilllåtit henne att uppehålla sig en kort tid i Paris, för att afvakta sonens fullkomliga tilllrisknande; men då den 5 te Maj. kejsarens dddsdag, många gamla minnen våcktes och en mångd menniskor samlade sig omkring sgerkolonnen på Vendome-platsen, för att betå ka dess. fot med kransar af eterneller, fruktade man, att Ludvig Napoleons nårvaro, om den blefve bekant, kunde gifva anledning till upplopp och oroligheter, så mycket mer, som han bodde i grannskapet af Vendome-kolonnen. Ehuru han ånnu led af en håftig feber, fick han befallning att genast begifva sig bort, hvarefter han reste till England och, efter ett kort uppehåll der, tillbaka till Schweitz. I Augusti månad samma år mottog han från Warschau en hemlig deputation, af hvilken han anmodades att såtta sig i spetsen för de polska rörelserna. Till följe af modrens böner och fruktan att hans namn skulle blifvit en tillråcklig orsak för franska regeringen att öfvergifva Polackarnas sak, gaf han ett alslående svar; då emellertid de polska såndebuden voro enträgna, var han nåra att gifva vika för deras böner, men Warschaus fall gjorde hans upptrådande onödigt.