Claude syntes förvirrad. — En s. d. ålskarinna som lockar dina pengar af dig genom hotelser? Denne Domairon år en bof, som år i stånd till allt. Ack! om du har ålskarinnor, så gör du bra illa, min stackars vån, fortfor herr Lubois, i det han kastade en till hälsten strång, till hålften medlidsam blick på honom, en arbetare som du, bör först samla det som behåfs och sedan gifta sig. . . En hustru unge oförsigtige! en hustru år alltid mindre kostsam ån en ålskarinna. Och dessutom så blir boet större småningom och man har dock en stållning — en framtid. . . . Hör på, såg mig namnet på den der ålskarinnan, Claude, jag åtar mig att inom ganska kort befria dig både från henne och från den bofven Mathurin. — Ack! älskarinnor, sade Claude, hvars melankoliska stämma afslöjade en eldig och stolt själs hela djup; jag har aldrig haft någon sådan, och jag skall aldrig hafva någon! Hvad år jag för att ålskas af en qvinna Det Äår snarare fyra tallbräder, som jag behölver, kanske inom en månad, ån en hustru. — Bevars! Hvad år det för tankar du har olycklige! så ung, så starkt byggd! återtog hr Lubois; ty fastån du år mager, så år dock på