— Men då han hörde huru ett qvåfdt Jemmerljud undslapp Claudes bröst,öppnade han lisligt dörren, fattade honom i armen och drog honom med sig in till den delen af bodkammaren, hvilken han begagnade till sörmak. — hör på, Claude, ropade han i det han . ? tvang honom att såtta sig, Jag har aktning för, och håller af dig, jag vet ej hvad det år för en ofrivillig instinkt som drar mig till dig. Jag år femtiosju år gammal, jag har omdöme och erfarenhet; röj ej din hemlighet om du ej vill; men jag såger dig, jag, att Mathurin år en usling och du skall en dag ångra att du haft affårer med honom. — Ja nog år han en erkeprocentare, svarade Claude, derpå tviflar jag inte. — Nå vål! hvad kan du då hafva med honom att göra? lånar han dig pengar? — Han skulle visst aldrig vilja låna mig en styfver, hr Lubois; det år tvertom jag som lemnar honom penningar. — Och hvarföre lemnar du då honom pengar? — Åh! det år inte allt för hans egen råkning, det år egentligen för att lemna en annan person. — Nå, hvilken år då denna andra person? din far? din bror? ett fruntimmer?