det blinda svärdet utgjutit ströÖmmen af blod. Var det han sjelf eller hans oförargliga hyresgåster som råttfårdigade den bonapartistiska ministerns helsosamma nåhsteTill venster om detta ligger en bekant shawlhandlares hus, som på en gatbredd besköts af en mörsare. Huset måste totalt repareras, den stackars köpmannen gick miste om alla sina nyårsinkomster och hans bostad nåckades af oskyldigt blod. Hvad skola vål krigserfarna artillerister såga om en dylik 4 bjeltebragd! Ett fysiologiskt förstånd förklarar den beståmdt båttre ån allt studium. Man har beråttat oss, att den kommenderande ofsicern varit så berusad, att hans nårmaste omgifning omedelbart derefter varseblef de ojäfaktigaste bevis derpå. Å Två steg derifrån mnedgjordes i en boklåda 14 eller 15 personer, deribland hustru, barn och slyende vandrare. Hvarför? Så fortgick det ånda till Boulevard du Temple. Den som nu vandrar utåt gaforna St. Denis och St. Martin skall varseblifva I att husen dfverallt se ut som såll. Hvarför? frågar man innevånarna. Har mean då från husen skjutit på soldaterna? Visst icke! åfven de politiskt lugnaste veta ingenting derom. Nog nu om dådet. Det år utöfvadt; dess följder skola ej uteblifva-. Ehuru Bonaparte tillochmed fullbragt sitt yttersta stråfvande och utan motstånd inflyttat i Tuilerierna, så år dermed icke allt gjordt, ingenting stadgadt eller uppbygdt. Nationalförsamlingens högtidliga manisester hasva, i krast af lagen och den besvurna författningen samt stödjande sig på folksuverånitetens heliga uttryck, inför Gud och verlden förklarat honom förlustig sin rått och hemfallen under brottmålslagarne; nationalråtten har i enlighet med författningen bifallit anklagelsen mot republikens president för högförråderiz statsrådet har förklarat hans usurpation för ogiltig och honom sjelf sin vårdighet förlustig. Dessa domar, lagenligt fattade och fålda, måste vål i stundens trångmål vika för våldet, men de äga sin råttsgiltighet och skola förr eller senare tråssa den skyldige. Ungdomen, folket, nationalgardet, bourgeoisien, Bonapartes förut ifrigaste anhångare, såsom LCon Faucher, O. Barrot, Perrier, Bengnot, Daru, Oudinot och så många andra hafva öppnat ett vidt svalg mellan sig och presidenten; en del af officerarna knotar af blygsel och harm; republikanerna gnissla med tånderna; orleanisterna åro uppretade; legitimisterna nappa blott till en del efter det utlagda lockbetet. Med pantheons återstållande till den katholska kyrkan besåstar man ingen regering i Frankrike; Montalembert år en bedröslig sköldhållare åt den nya imperatorn, och franska folket år alltför årorikt och tappert att i långden hylla en skrymteriets afgud. Sedan vi nu kastat en öfverblick på sabelvåldets senaste bragd under året 1851, trånga sig ovilkorligt på oss de ord som den engelska revolutionens historioskrifvare någonstådes yttrar om Cromwells usurpation och förräderi (vi citera ur minnet): Kropparna kunde han slå i bojor, men förmådde ej blilva herre öfver id6erna, och huru han ån hopade våld på våld och brukade svårdet — grunda en borgerlig regering, kunde han dock icke. — I —— AA —