? 411 101 C1111—44 pets bibehällande äfven kunna förlängas. Skulle man nu än håär vilja antaga det besynnerliga förmenandet, att icke vänta det en mindre trägen syssla skötes bättre än en som fordrar trägnare sysselsättning, så måste väl ej bestridas att man har att vänta det den förra sysslan skötes åtminstone lika fullkomligt som den sednare; och antagande således lika procent af nit bland t. ex. 32 ombud som bland 16, så måste ovillkorligen t. ex. 2 ombud (af de 32) hvilka kunna medhinna sina göromål, vara gagneligare än 1 ombud (af de 16) hvilket icke kan medhinna hvad det åligger. Beträffande slutligen kestnaden för ifrågasatt arbetshus, asyler och barnhus, m. m. så, enär fattigvården ar ett sambälles första och bör vara dess angenämaste pligt, synes för kostnaden icke finnas rättvis ledning i andra reglementer eller allmänna rådstugubeslut än dem, hvilka till utgångspunkt antaga det verkliga behofvet. Ålla de verkligt behöfvande hvilka möjligen gå ohulpne från fattig försörjnings-inrättningen skola eljest en dag blifva lika många vittnen på samma inrättnings otillråcklighet, hårdhet eller oråttvisa. Kärleken till frihet att råda öfver sig är medfödd äfven den fattige arbetarn och den arbetsföre tiggaren, hvadan det är osannolikt att andra in verkligen bahöfvunde anmäla sig å arbetshus; och huru många dessa då än må blifva så kan aådanticke öka kostnaden, ty, enligt vårt nu gillande sattigvärds-roglemente, måste ju hvarje behöfvande understödjas, och icke bör understödet blifva mindre nyttigt eller dyrare derföre att mottagaren arbetar derför? Om äfven någon utan verkligt behof skulle anmäla sig, så bör den alltid kunna hållas till så mycket arbete som motsvarar kostnaden för hans matportion. I öfrigt är ju arbetsoch fattigförsörjnings-inrättningens hufvudändamäl att bispringa den behåfvande, icke att nämnde inrättningar dervid skola förtjena; afkastningen af understödstagarnes arbete bör stå tillbaka för den hjelp som med arbetet afses åt den hjelpbehöfvande; — och skulle så hända att en arbetsinrättning kom att stå öde, såsom oanlitad och sålunda för tillfället obehköslig, så vore en dylik, möjligen då antydd, ranteförlust inrättningens önskvårdaste afkastning. För att likväl, vid en väsendligt förändring af sattigvården som den nu är ifrågasatt, kostnaden skulle blifva möjligast mindre känbar vore väl billigt att stadskassan dertill lemnade något större bidrag. Nog finnas de, hvilka påstå, att stadskassan aldrig bör vidkännas en dylik utgift; men månne icke ändamålet med stadskassans öfverskott är, att bestrida eller åtminstone bidraga till alla allmänt nyttiga företag, från hvars utförande stadens innevånare eljest skulle låta sig afskräckas, på grund af förment eller verklig oförmåga? Finnes deremot bestämda föreskrifter derom att stadskassan skall samla öfverskott endast för att företrädesvis, om icke uteslutande, användas till byggnader som afse de rikes och icke-behöfvandes enskilta nöje, men icke till sådane företag hvarmed åsyftas den fattiges bästa och allmänt gagn; så synes vara fullt skäl att söka få dylika föreskrifter upphäfda. I 23 af Götheborgs privilegier heter det: synnerhet skall vår burggrefve, borgmåstare och råd hafva ett vakande öga på fattige. Enkor, faderoch moderlösa barn, som sig uti staden och på landet uppehålla kunde, och till deras uppehälle låta upprätta och göra en god ordning., Och 16 8 i reglementet för Götheborgs stads drätsel-kommission lyder: Enär nybyggnader, anläggningar och reparationer af större betydenhet komma i fråga, såsom ländande till stadens nytta och prydnad, eller om framdeles stadens kassa skulle vinna sådan förkofran att penningar kunna utlånas, skall kommissionen, förrän något i ena eller andra fallet tillgöres, med magistraten och borgerskapets äldste öfverlägga i amnet. Här står tydligt och klart stadens nytta i första och dess prydnad i andra rummet. Om nu fruktan för kostnaden för ett, långt före t. ex. beslutet om nya börsens anläggning mer än väl kändt, behof af förändring i fattigvården antages vara giltigt skäl för inskränkning i behörde behöfliga förändring, så styrker dock ett sådant skäl åtminstune icke att stadens innevånare icke, till följd af praktfulla byggnadsföretag, hindrats från vidtagande af åtgärder till de nödlidandes bistånd; och skulle den blifvande fattigförsörjningsinrittningen än komma att, både i ändamåssenlighet och kostnad, öfverträffa nya börsen; så qvarstår likväl för evårdelig tid och ovedersägligen, att den förbättrade fattigvården bordt vara foretagen i första rummet och sedan; om andra allmänt nyttiga företag icke tagit stadskassans rikedom i anspråk, praktbyggnader. När den enskilde använder sitt öfverflöd på ett mindre ändamålsenligt sätt, kan sådant härleda sig från personliga svagheter eller oriktig uppfattning af det allmännas anspråk; men det allmänna får icke hafva, och kan ännu mindre ursägtas för att följa, passioner; och ej eller kan antagas att det allmänna är i okunnighet derom att fastän den enskilde alltid bör gifva efter för det allmänna; så är det allmänna, med undantag af de fall när högsta rätt skulle blifva högsta orätt, tvertom pligtig att icke afstå något till den enskildes fördel. Finnes icke något allmänt öfverskott, med hvilket kunde, om icke mer åtminstone underlättas amortering af upptagne lån, hvilka man vil ej får antaga vara omöjlige att erhålla endast när de skola användas till de fattigas bästa, så återstår till utförande och underlättande af allmänt nödvåndige och nyttige företag ej annat än frivilliga bidrag eller förhöjd taxering å enskildt öfverflöd, hvilket sistnämnda kan vara lyckligt för innehafvaren och är önskvärdt af allmänheten, endast när den förre är villig att använda detsamma till fördel för den senare, från eller genom hvilken det ursprungligen tillkommit. Den som förmenar det vara nog, att ett sådant handlingssätt står hvar och en fritt, torde erinra sig, att ehuru visserligen finnas de hvilka, ifråga om andras bästa, handla efter egen förmåga utan inverkan af andras mindre goda vilja, så äro dylika förhållanden endast, på vissa omständigheter beroende, undantag, hvadan deraf härflytande goda verkningar alltid äro obestämda och fåtaliga samt af mindre omfång än hvad genom allmänt deltagande kan och bör uträttas. Ett samhälle hvars medlemmar väl äga tillgångar, men i all sin makt icke äro mäktige gemensamma så kallade uppoffringar för allmånt väl, utan