Detta qvicka skåmt gaf anledning till ett allmänt skratt och till ett förlångdt uttryck af gillande. Den unge mannen åter, som på en stund ej släppt mille Fålicit6s silkesvante ur ögnasigie, hvilken vante, hr Lubois når han tog ljuset på disken för att lysa Claude, hade ovetane slångt i golfvet; steg nu upp helt tankspridd, nalkades fru Rigaud och begårde en pris snus för att dölja sin förlägenhet. Aftonen lyktades utan vidare håndelser eller samtal som förtjenar att upptecknas; det enda som vi ej böra underlåta att omnämna, var att herr Napoleon vid utgåendet, passade på att helt behåndigt upptaga och fåra med sig mille Flicitks vante. Emedlertid hade Claude utan att stanna, klifvit uppför svångtrappan genom hvilken alla de, som i likhet med honom bodde i sjette våningen, mödosamt arbetade sig upp till sina kyffen. Men vål inkommen ocn instängd i sin kammare, så öfvergaf honom plötsligen den öfverspånda retningen som i andras åsyn uppehållit honom. Det var en nåstan fasaväckande öfvergång från den mest koncentrerade lifkraftsutveckling, till ett fullkomligt organiskt slapphetstillstånd. Han stållde staken på komoden, hvarest han åfven lade sin br dmark, sin köttkorf, sitt oststycke, och satte sig darrande på en stol framför det bord