petshus blifver tillgängligt måste antalet afhelförsbriningshjon årligen tillvära, och denna tillökning är i alla hänseenden beklasligare ån ett förment obehörigt ökadt antal arbets-sökande. 2:o. Misstrostar man att kunna skaffa arbete åt alla dem som sig derlill anmäla. Så snart de fattiges sysselsättning med industrielt arbete såger ofvannämndae direktion framtråder såsom väsendtligt eloment af den oinskränkta sattigvärden alstras deral en obegränsad, orättmåtig och sforderslig konkurrens. Denna är obegränsad, ty den rättar sis icke efter konsumenternes efterfrågan, utan efter antalet af arbetsföre hjelpbehöfvande, som begåra understöd, så att produkterne kunna vida öfverstiga behofyet. Deras massa förökes öfver hufvud så mycket hastigare som det arbete hvartill de fattige kunna användas år ganska inskrånkt, enår sådane arbetare i allmänhet år utan skicklighet och färdighet, och många arbeten dessutom, i följd af gållande skråförfattningar icke tillåtes. Den år oråttmåtig, ty den frie arbetaren kan icke allenast lida genom det företråde många personer af välgörenhetskänsla gifva åt sådane tillverkningar, som komma från arbetsanstalterne, men han blottstålles äfven att se sin arbetslön eller dagspenning falla så lågt i pris att den icke förslår till hans nådtorftiga utkomst och sig sjelf slutligen nödsakad att, emot sin vilja, öka antalet af de hjelpsbkande. Den år ändtligen förderslig, ty genom nämude nedtryckning af priserne försätter den alla arbetare i torftighet och fortplantar sålunda i oåndlighet det elånde som skulle afhjelpas. Giltighrten af sistnämnde anmårkningar förfaller likvål så snart man fråntråder att göra arbetshuset tll en stående fabrik; och blilyer hår t. ex. den såkiallade Gullbergsvass föremål för odling så synes ånnu vara alldeles för tidigt att sörja Öfver bristande tillfålle att gifva arbetssökande behöfvande en sysselsåttning, som icke skall göra intrång i den frie arbetarens rått eller handtverk; ty under benåmning af dylikt intrång kan omöjligen komma att inrättningen inom sig söker tillverka dels hvad den för eget behof har nådigt och dels hvad den bör hafva i lager af sådane förnödenheter, som kunna anses såsom tjenlige gåfvor för enskilda vålgörenheten. Blott man dertill icke utvecklar arbetet endast för att, i hopp om hastigt åtkomlig vinst derå, få detsamma fullbordadt, utan låter det ökas och minskas i den mån som arbetslöse och förtjenstsaknande personer sig dertill anmåla, skall inrättningens arbetsföretag aldrig verka nedsåttning i den frie arbetarens lön, utan förr gifva denne sistnämnde tillfålle till ökad förtjenst, enär inråttningen omöjligen kan sjelf förfårdiga allt som erfordras för att den skall kunna såtta hjonen i verksamhet. Dessutom bör ju arbetets beskaffenhet vara underordnadt sjelfva verksamheten, hvadan sysselsåttning omöjligen kan saknas; och antalet af dem som söka arbete genom arbetshuset skall förminskas allt efter som detta senares frukter hinna mogna. 3:o. Befaras att vissheten om arbetsförtjenst vid eller genom arbetshuset skall qvåfva omtankan att söka arbete på egen hand. Härom yttrar sig merbemälde direktion: ÅNödvän— — digheten att sjelf sörja för sina behos, estersinna huru detta år möjligt och vara sparsam, våcker industrien och eldar hågen till arbete, men aldrig skall man ernå ett godt resultat når man frikallar menniskan från omsorgen för sig sjelf, försåtter den uti ett omyndighetstillstånd och gör den till maschin, minst i vårt samhälle, hvarest en stor del af arbetsklassen finner full sysselsättning och mera än tillräcklig förtjenst under tiden från våren till sena hösten, men deremot saknar annan utvåg till bergning öfriga delen af året ån den, som kan beredas af omtanka och sparsamhet på förhand. Låmnas nu åt denna arbetsklass ovilkorlig råttighet att når som helst truga sig till arbete och föda, så vänjes den småningom att bortlågga allt bekymmer för sin bergning, och det begår till oberoende, som tvingar till verksamhet, försvinner ånnu mera i följd af föreställningen, att arbetet utgår full ersättning för födan. Förbindelsen till samhället för arbetstillfålle erkånnes då icke ens, utan fast heldre väckes missnöje af den lågre godtgörelsen, som för arbetet skulle erhållas och följden blir otvifvelaktigt, förr eller senare, att större delen af arbetsklassen påråknar inrättningen såsom råtta utvågen för lifsbergning, åtminstone under vintermånaderne, hvaraf åter uppstår omöjlighet för inråttningen, att uppfylla sin ifrågavarande förbindelse, oansedt alla de vidlyftige invecklade räkenskaper som skulle uppråttas. En inråttning, som endast, under vilkor af arbete och annat tvång, ger en ringa arbetslön, bör icke medföra sådane verkningar direktionen hår funnit för godt förespegla; och det passar illa tillsamman att, utan afseende å den uttalade stora misströstan om nådig omtanka hos arbetsklassen, likvål försöka att grunda förkastelsedom öfver arbetshus på, om möjligt ännu större, anspråk på just en dylik omtankas tillvaro. Når samhållet, på grund af arbetsklassens förmenta omyndighetstillstånd, icke aktar för rof att i nåstan alla afseenden beröfva nåmnde klass all sjelfståndighet, så år inkonseqvent, om icke omenskligt, att se till godo endast den del af myndlingarne, hos hvilka man beståmdt kånner att omtanka och förmåga, hvad sjelförsörjning angår, saknas helt och hållet, eller helförsörjningshjonen, utan att utstråcka förmynderskapet äfven till de myndlingar, hvilka, sastän ägande omtanka, likväl, oaktadt all ansträngning, icke kunna eller icke lyckas deraf draga fördel, nemligen de behöfvande som söka arbete och tillfälligt understod. —