Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 5 januari 1852, sida 1

— Utsväfvande om nätternal upprepade hr Lubois, ni är något för sri i afton, ni, herr Taucred. — Kors! kors! stammade Tancred rodnande, om jag hade kunnat föreställa mig... — Herrn vill såga, anmårkte Hercules, som ville passa på tillfållet att stålla sig vål hos sidenkramhandlaren, att hr Claude kanske ofta om nätterna besöker krogarne. — Ja det var blott det, det var endast det Jag mente! bejakade Tancred i det han andades friare, — Men han ligger aldrig ute om nåtterna, det vet jag beståmdt, sade fru Lubois. — Och på köpet dricker han aldrig annat ån vatten, tillade Fslicite, som för första gången på aftonen blandade sig i samtalet. — Claude år en bra gosse, fortfor hr Lubois; alla hans verkstads kamrater hafva aktning för honom. Hvad mig angår så erkänner jag, att jag både ålskar och aktar honom, och ni gören mig entjenst om ni aldrig talen illa om honom. . . . Nå vål: du såger aldrig ett ord, du, ropade han i det han slog den unga mannen, som vi hafva sagt, kallat sig Napoleon, på axeln, ni synes mig i sanning herr kejsare efter någon eröfring i inbillningens rymder.