Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 3 januari 1852, sida 2

svarade Claude, men jag har dröjt med att lemna dem, ty jag ville först gå upp i mitt rum för att göra mig af med... — Åh kors! inte något krus med mig! afbröt honom hr Lubois; vi skulle bli stötta på dig? Är du förlågen för det att du har en mark bröd under armen? ... Min Gud! det har håndt mig fordom och rått ofta, då jag, som du, var blott en simpel arbetare... Man bör ej rodna för det bråd, som man sjelf förtjenar sig. — Hå hå! Det vill jag slå vad var bra långesedan! invände unga Hercules, som trodde sig hårigenom smickra sin våns egenkärlek. — Åh ja men! Det år dock 35 år i dag sedan, min gosse. — Huru! ropade i den mest naiva ton af förundran, den af de unga karlarna, som benåmndes Tancred; ni skulle kunna vara, horr Lubois, ni skulle kunna vara ... men det år omöjligt. — Jag år, jag år. . vid Gud! jag år 57 år! återtog sidenkramhandlaren i det han såg sig i spegeln; semtiosju år fyllda, min vån, och vål anvånda, tillade han sakta, vill jag hoppas. — Och ej ett grått hår, ingen skrynkla,