ej tillråckligt längt ned för att dölja hans illa smorda kånger. Han vånde sin mössa af och an emellan händerna och troligen förvirrad vid äsynen af så många menniskor, kastade han sina blickar till höger och venster, utan att våga fåsta dem på något serskildt föremål. Hela hans person var på intet sått lockande eller anslående. En åtbörd af våmjelse röjde äfven hr Hercules motvilja och fru Rigaud tog hastigt en pris snus. — Nåvål, min stackars vån, sade hr Lubois, den der göken till fåltvåbel vill då gerna komma åt dig? Trumslagaren gick nyss hårifrån; han hade en röd pollett med sig. — Men, jag har likvål gjort min vakt, anmårkte Claude. — Vasserra! det vet jag nog; var lugn! han tog den åter hem med sig, och det fort åndå! . . . Jag skall väl tala derom med stabskaptenen endera dagen, och jag lofvar att de ej skola göra dig orått. — Ack! jag får tacka er, mumlade Claude. — Strunt! och hvarför då? det år blott råttvisa och det är alltihop .. Men, hörpå, har du med dig de tvenne haketerna smörgula handskar, som jag beställt af din patron? — Jag har dem hår i fickan vål inlaggda,