dig sammankomst af bergets anhångare. Man rådslog öfver de mått och steg, som borde tagas å ena sidan för att afslita Bonaparte popularitetens hycklande mask och genom nya folkliga lagförslag tvinga majoriteten till den sista och uppriktigaste bekånnelsen om dess onda anslag mot författningen och folket; å andra sidan får att visa folket hvar dess sanna vånner och verkliga fiender funnos, så att det icke i sin förvirring måtte oråttvist förblanda de förra med de senare. I detta ögonblick upptäckte en medlem af församlingen nattens sammansvärjningsplan, så som den en timme förut blifvit honom i förtroende meddelad, och så som den i sjelfva verket utfördes. Ganska få satte tro dertill: man hade ju så ofta hört dylika rykten. Öfverste Charras var icke nårvarande. En enda medlem ansåg den hotande faran vara af en mera allvarsam natur. Sent på natten begaf han sig till det hus, der församlingens qvestorer bodde, för att varna dem; men en lått begriplig fruktan för löjligheten af en Kassandraroll afhöll honom från utförandet af hans företagande. Deraf kom det sig, att ingen enda af de håktade hade tagit det minsta försigtighetsmått. Hade icke Changarnier, Bedeau, Lamoriciere, Cavaignac och Charras fallit i usurpatorns hånder, så skulle utgången otvifvelaktigt blifvit helt annorlunda, nämnligen att Bonaparte nu suttit i fåstningen Vincennes och icke i Elyste! Ända till kl: 6 på morgonen hade trupperna ingen aning om den strid som väntade dem. Men vid denna timme voro de redan uppstålda i slagtordning och mottogo presidenten med uppmuntrande rop. Endast det 14:de linie infanteri-regimentet förblef tyst. Dess öfverste framtrådde till Bonaparte och sade till honom: -Allt hvad soldatpligt och trohet bjuder skall jag uppfylla; men tånker ni handla mot författningen och nationalförsamlingen, så råkna icke på mig-. I ögonblicket blef han afsatt, och hans plats gifven åt den tjenstfårdiga dfverste-löjtnanten. Det 14:de regimentet var demoraliseradt under de trenne dagarna, och hade en enda bataljon nationalgarde visat sig för detsamma och förklarat sig för författningen, så hade det varit förbi med Bonapartes diktatur. Ännu vid portarna tillanationalförsamlingen hade statskuppen kunnat stranda. Vakten satte sig emot de i siendtlig afsigt framryckande truppernas intrångande. Bonaparte hadd begagnat sig af den listen, att uppdraga dfversten för den bataljon som bevakade nationalförsamlingen, att persoligen leda det högförrådiska anfallet. Naturligtvis kunde den stackars soldaten, som stod på post icke långe göra sin egen ösverste motstånd; denne sköt honom åt sidan och inträngde. Då den besälhafvande officern erfor denna skymf, bröt han af sin värja, förklarade sig för vanårad och tog afsked. General Leflo, en af qvestorerna och denne ösverstes fångar, öfverhopade honom med de bittraste förebråelser för hans förråderi. För de enfaldiga, de låttrogna, soldater och officerare öfverhufvud hade man lösligen talat om en sammansvårjning, som vissa generaler och nationalförsamlingen börjat emot Bonaparte; presidenten, den de ville föra till Vincennes hade dock förekommit dem, och det vore hela saken. Naturligtvis billigades allt af dem. Den som på tisdags morgonen besökte gatorna i Paris skall lätt erinra sig, att denna fabel, lik en allmån lösen, uppdukades för folket af anhångarna till Elyse. Å andra sidan hade man i kasernerna inbillat soldaterna, att nationalförsamlingen årnade fråntaga dem den Sou, som de hade ösver sitt gage, och deraf år det lått förklarligt, att de i 10;de arrondissementet håktade parlamentsledamöterna mottogos af soldaterna med de grössta skymford och förolåmpningar, sedan de blifvit förda till kavallerikasernen vid Quai dOrsay. AOAA — 1 2 11. ; Ae — a nå — 2