Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 2 januari 1852, sida 3

—d! 44 VTA SILL 101CISC I 1411( och stå på fast fot vid att endast sållan annonsera. Man måste ständigt hålla qvarnhjulet i gång, sen kommer folket såkert med sin måld, når blott en liten stund förflutit. Man kan såkert antaga att hålften af de handlande som hafva cederat, skulle hafva undgått denna sorgliga och förstörande händelse, om de hade våndt sig till boktryckaresvårtan i stållet för raktvälen. Hälften af de penningar en man betalar för att raka sig och andra dylika galenskaper, skulle göra honom rik och komfortabel. Hvarje riksdaler, som utbetalas för annonser, kommer tjugofaldigt åter. Åsnan i lejonhuden. Det hände sig en gång att åsnan fann det vara ledsamt att gå får sig sjelf och åta tistlar, .. hon ville derföre ut i verlden .. hon som så många andra. Asnan gick också sin våg ut i verlden, och såg mäkta förnumstig ut . . men inte rådde hon får, stackare! att hvart hon kom så grinade folket åt hennes gråa rock och långa öron...Det var vål hin, tånkte åsnan, — ska jag behöfva gå hår långre som en knalle, och tåla att folket grinar åt mig . . nej, jag ska skaffa mig en fin paletå . . och klå mig i glacehandskarl. . Hon hade inte vål talat ut, förrån hon fick se en lejonhud liggande på marken, och lysande så gullgul i solskenet. . . -Morjensl. — tånkte åsnan — den tror jag min själ att vi lågga vantarna pål-. och som åfven hos en åsna -beslut och handling åro ett. . så kröp hon in i lejonhuden . och klef sedan med så stolta steg som en Söderteljerädman, ut i verlden. Och det blef inte litet våsen utaf, når man fick se den stolte kavaljern. . . Det fanns inte en enda ko på någon ång som han vandrade förbi .. som inte vände sig om och råmade på det mest behagsjuka sätt, i det hon gjorde de allra grannaste krumsprång, precis som frågan varit om en broms, och inte om en sprått. Men åsnan .. nej, ber om ursågt, — lejonet skulle jag såga, gick med lika stolta steg förbi både kor, får och getter .. under det en och annan illsken tjur eller bagge tycktes suppsöra ganska fördersliga planer mot unga herrns chevelyr. . . Och så kom han allt långre ut i verlden . och der måtte han slutligen en gammal eremit, som i det han helsade, frågade: -Hvart skall du gå, ungersven?— Ut och göra lycka, svarade ås . . . lejonet i det han petade sig bakom örat med bakfoten. . — Då skall jag ge dig ett godt råd, — sade eremiten — nog må du tro att jag ser huru åsneöronen sticka fram bakom lejonhuden, men för att inte verlden skall märka detsamma, så kom bara ihåg att alltid hålla munnen .. det år prågtigt sått att bli ansedd för ett snille hår i verlden . . bara tig och se mystisk utl .. — Ja min sjål ska jag så — svarade ås : . . nej! lejonet ville jag såga. Och hon knallade sig utaf. Men herre gudl inte var hon den enda åsna i verlden, och trots sina goda föresatser hånde det når hon tråffade en broder att hon låt höra sitt: Ya! Val I början skrattade folket då, och gjorde miner åt åsneöronen, men så förgyllde lejonet upp sin pels, och tadlet tystnade . . och hon var aktad och årad .. hon fick ordnar och årestållen! . . Och på det viset gick hon i många herrans år, och jag tror nåstan att hon går hår och tarfvar ånnu liksom Jerusalems skomakare. Och derför . . . blir det aldrig slut på sagan om -äsnan i lejonskruden-. Musikens verkningar. Boethius berättar, att Pythagoras en gång varseblef en ung någet rusig man, hvilken af svartsjuka var i begrepp att tånda eld på sin 22 .