— H— — 1851 och 1852. I Aret 1851, reaktionens år, har slutat sin bana. Dess sista sol gick ned bakom hotande moln. Öfver de håndelser, som stunda, breder sig nu en natt, hvars dunkel endast den Allseendes dga fullkomligt kan genomtrånga. I Ödet år fårdigt att på historiens stentaflor inrista dragen af detta förflutna års olyckor, dess villor och brott . . . . de eder, som brötos .... de bojor, som smiddes .... de rättigheter, som krossades .... det blod, som gjöts . . . . den sanning, som hånades. Måtte det i vredesmod hafva slungat dessa taflor mot hållebergets vågg, ty på dem står det skrifvet om de måktigas brott och om folkens vanmakt! — — ö Året 1852, revolutionens år(2)— det omsom paniskt fruktade, ömsom lidelsefullt efterlångtade — har gjort sitt inträde. Vid sin ankomst, hvad finner det? En verld i fjettrar, ett slågte, suckande efter förlossning. — Vid sitt aftråde, hurudan skall det finna denna verld, detta slågte? Ingen profet har sörutsagt, ingen vanlig dödlig kan veta det. Skall nåsta års sol gå upp öfver en verld, drånkt i borgarkrigens blod, öfver Europas nationer, vridande sig under Kosackvåldets jerngissel, öfver en förnedrad mensklighet, öfver civilisationens ruiner! Gud, hvilken syn! — Eller skall den stråla öfver ett lyckligare slägte, öfver fria medborgare och grusade sångelser? — Kommer civilisationen att blifva Europeisk eller Rysk? Vårt förstånd bjuder oss kanske att tvifla; vårt hjerta bjuder oss att tro. Ty vår tro på menskligheten år just vår kraft, den kraft, som förr eller senare skall föra oss till segern. Vi intråda emellertid i ett vigtigt tidskifte. Det gifves i mensklighetens historia vissa betydelsefullare hufvudperioder, i hvilka menskligheten, under sin kamp mot hindren för dess framåtskridande, undergår genomgripande, fast alltid våldsamma föråndringar. Den historiska utvecklingen år vål egentligen ej mer ån en, men dessa perioder åro dess hufvudphaser. Verldsanden påskyndar då sin gång och drager menniskorna med sig. En sådan period var tiden för Romerska republikens fall, en sådan folkvandringarnes period, en sådan (åtminstone i viss mening) reformationstidehvarfvets början. En sådan år också vår revolutionstid från 1784. Vi se hur tånkesåtten allt mer och mer afvika från adertonde århundradets traditioner, hur det gamla hår och hvar multnat ned och, der det ån består, bår förstörelsens frå inom sig, hur industrien i ståndigt fullkomligande slår sina jåttearmar kring verlden. Och nya, ån större håndelser stå för dörren. Året 1852 skall således (enligt all mensklig beråkning) blifva ett verldshistoriskt år, början till en ny xra — frihetens eller despotismensöss. vi vilja nu kasta en äterblick på förslutna årets förållande, och en framtidsblick i det intrådandes. Den politiske skriftstållaren bör nemligen alltid, liksom Janus hafva tvenne ansigten, ett våndt mot det förflutna och ett mot framtiden. 2— — vi hafva sagt, att 1851 var reaktionens år. Det torde vara nådigt att nårmare utveckla vår mening dermed. Åren 1849, 1850 och 1011— Il atmaltana anm FHÖaÖk ttiang