der ordets ljus lyser och elden på brånneoffersaltaret brinner, vet man icke och bryr sig ej stort om att veta. Med ett ord: Kyrkligt lif, Kyrkligt intresse saknas. Från andra länder höra vi omtalas, huru de Christna i samma land hafva bäde ett hjertligt och verksamt deltagande sör hvarandra; i värt land har afsöndringsandan så trångt igenom, att åfven församlingar, som grånsa intill hvarandra, icke åga med hvarandra den ringaste beröring. Att motverka ett sådant afslutningsvåsende, att våcka intresse bland de Christne för de Christne i vårt eget land, år således en stor uppgift, till hvars uppnående många krafter behöfva samverka. Dessutom år den Svenska kyrkan blott en gren i Christi kyrkas stora och herrliga tråd, som allt mer utbreder sig åfver verlden. De olika kyrkorna äro såkerligen icke till, för att förhålva sig öfver hvarandra, utan för att, hvar och en efter sin gåfva, kungöra Christi obegrundliga rikedomar. Under det de troget följa sin inre lifsdrist och efter sin inneboende egendomliga lifskraft utveckla sig. kunna de låra den ena och den andra, genom bjertligt deltagande understödja hvarandra i det stora arbetet. Härifrän har Svenska kyrkan blifvit utesluten genom de många vålmenta skyddsvårn, hvarmed den menskliga klokheten omgårdat densamma. Genom våra hårda lagar i religiösa mål icke blott utdfvas ett samvetstvång på Svenske medborgare, utan Svenska kyrkan har, om man ej råknar förbindelsen emellan de lårda i olika lånder, isolerat sig ifrån alla andra kyrkosamfund. Att nu motverka detta afsöndringsvåsende i stort, att upplysa om ställningen i detta hånseende både i vårt och i andra länder, att arbeta för religionsfrihet, göra dess betydelse rått kånd, visa dess öfverensstämmelse med Eyvangelii anda och huru deraf intet är att besara för Evangelii bestånd, skall dersöre bli ett af föremålen för denna tidning.