Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 31 december 1852, sida 2

mina tårar qväfde den, jag låt boken sjunka och såg upp. Se, då steg min sar upp ur sossan, der han sutit; utför hans åldriga kinder runno tårar, han öppnade sina armar, och snart slöto de sig kraf igt om mitt klappande bröst. Långe stodo vi så, och tårar, heliga ljufva tårar utgjorde vårt enda samtal. — Herre, nu låter Du din tjenare fara i frid! — visa och outransakliga åro dina vågar och outtömlig din nåd! — Dessa voro min faders sörsta ord; han satte sig åter i soffan, frid och kårlek hvilade öfver hans ansigte och mildt lekte solens sista strålar i hans grånade lockar. Följande dagen var en söndag. Lyckligare, ån om all verldens åra och skatter tillfallit mig, vandrade jag med min fader till kyrkan. Når orgeln och den heliga sången ljödo, når jag såg min gamla fader, med glådje och försoning målade i sitt ansigte, bedjande vånda blicken mot himlen, då tånkte jag på de många sorger och strider han utkåmpat, på kårlekens eviga makt, på det arma och pråfvade, men dyrbara fåderneslandet; jag tackade Gud och den ådla skalden af hela mitt varma hjertas djup. RN FF —