klarlig beklämning i mitt bröst: jag skulle velat gilva mitt lif för att få vårmas af en enda stråle från hans hjerta; jag hade gråtande velat falla till hans fötter och bedja derom, men jag vågade icke. O Gud! hvad dessa timmar voro plågsamma, och likvål — likvå! ålskade jag honom så innerligt, framför allt annat på jorden! Du skall vål blifva en sådan der dussin-menniska som alla de andra,var det enda han yttrade till min Önskan att få studera för att taga examen, och huru mycket jag ån anstrångde mig, för att tillkämpa mig åtminstone en skymt af hans aktning och erkånnande, bemåtte han mig alltid lika kallt. Jag kånde mig som en fråmling i hela verlden, jag blef van att sluta mina kånslor och tankar inom mig sjelf, och jag sökte mitt enda nöje inom vetenskaernas och forskningens verld. Men detta råddade måhånda min sjål från de många frestelser till nöjen och njutningar, för hvilka jag såg så många af mina lifligare kamrater duka under. och hvilka förstörde kraften i deras karakter och renheten i deras seder. Jag hade tagit, examen och med kånslor, förhoppningar och föresatser, som endast den lifliga ungdomen kan uppfatta, kånt lagerns skugga svalka min brånnande panna. Full af hopp och förtröstan närmade jag mig hem