rösträtten utvecklades endast för syns skull, 4 och friheten var förtrampad. Välsignelsen af en liberal konstitution, förmånerna af en fri yttrande rått, fördelarn af en råttvis och upplyst styrelse, ansvarig på en gång för verlden och sin egen råttskånsla, hafva för en lång tid, såsom år att befara, blifvit franska nationen beröfvade. bet förtryckta folket, berusadt af en egen enthusiasm, har kastat sig under sin nya afguds vagnshjul. Louis Bo— naparte år dess Juggernaut och hans gudoms sinnebilder åro kanoner och svård. Till honom ropa de: -Fräls oss, fråls oss från socialisterna och de -röde!Hans svar år skrifvet i blod. Hus stormades, medborgare slagtades, pressens tunga utskars af censorens knif, hvarje frihet i tanke, tal och handling undertrycktes och diktatorn sade: Jag har råddat Frankrike — må det vara tacksamt och utan knot underkasta sig min vilja.Det förmodas, att Louis Bonaparte skall er—— hålla Fy:delar af alla rösterna. Kan vid ett sådant resultat, fråga hans anhångare, något tvifvel råda betråffande landets allmånna tånketått?Å andra sidan förklara anhångarne af ordningen till hvad pris som helst, att L. Bonaparte icke var ett val, utan en nödråndighet. Nöden har ingen lag borde tjena honom till valspråk, emedan han icke respekterat någon lag i fullföljandet af sina syften. För närvarande har den nya diktatorn sitt stöd i armåns tillgifvenhet, bourgeoisiens seghet, embetsmånnens snikenhet, de så tidningarnes servilism, och romerska kyrkans återuppväckta ärelystnad. Denna sistnämndas ifver, underblåst af nyfödda förhoppningar, slimmar och gnistrar lik brinnande kol. Men huru långe kan han lita på dessa stöd? Så länge han betalar militåren kan han råkna på — —— — densamma, men icke längre. Når hans kassa . 2 Å år tom, måste han visa vågen till rof och byte, gränsorna måste öfverskridas, åra och seger måste bli hans låsen, och pengar, dekorationer och befordringar hans medel. Bourgeoisien, synnerligast i Paris, år icke att råkna på en enda timme. Dess medlemmar åro lika lågtånkta som rådda. Tag bort ur deras sinnen den omedelbara fruktan för fångelse och dåd, och deras tungor komma åter i rörelse. De skola skrika efter sina tidningar, hvilka utgöra ett lika stort behof för dem, som deras middag. Det tillstånd af ytterligt mörker, hvari de hållas för nårvarande, år förfårligt plågsamt för dem, och endast fruktan sör obekanta följder afhåller dem från klagan. Dessutom hafva de, under de senaste tilldragelserna, sårats i sina nårmaste och dyraste förbindelser. De hafva förlorat vånner och anhöriga genom svårdet, och de sakna andra, som sörsmåkta i fångelserna eller åro sörvista till Cayenne. Eburu lågtånkta och rådda, åro de icke dessmindre håmagiriga. De hvarken förlåta eller glömma; och det år näppeligen att undra öfver att bland denna mycket inflytelserika klass finnas några af de nuvarande maktinnehafvarnes bittraste och dödligaste fiender — fiender, som endast förstummats af fruktan och visa sig passiva och undergifva omständigheternas makt, men som icke desto mindre afbida sin tid. Det år knappast nödigt nåmna att embetsmånnen förblifva fåstade vid styrelsen blott så långe bytet år ymnigt och ingen fara år för handen. Når stormen kommer, fly de like råttor fartyget. För att förnöja och måtta sådana snikna anhångare, måste L. Bonaparte oupphörligt skapa nya emolumenter och uppfinna nya sysslor. Under tiden måste folket betungas med utomordentliga pålagor och utsugas till sista blodsdroppan. bå detta icke mera duger, hvad återatär då utom el!t utlåndskt krig? Det måktigaste stödet, nåst efter armån, är romerska kyrkan, som troligen med aldrig tröttnande ihärdighet skall understödja L. Bonaparte så länge han gynnas af lyckan. Biskoparne hafva röstat för honom med öppna sedlar. Bara de vågade skulle de med ens för