Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 31 december 1852, sida 1

Då kriget slöts var min sader endast 25 år gammal. En ringa qvarlefva af de tappra finska trupperna, till hvilka min fader hörde, var samlad i Umeå. Det var der, som Döbeln höll sitt rörande afskedstal till de trogna, på åra och sorg så rika krigarna, som med honom delat alla stridens faror. Lidanden af alla slag hade tryckt sin mårka ståmpel på de djerfvas anleten och gestalter; sånderskjutna och blodflåckade klåder skylde de årrbetåckta lemmarna; men ånnu klappade deras hjertan af samma lågande kårlek, samma oböjliga mod, som i hundratals blodiga tråffningar fört dem till seger. Döbeln sjelf i den välkända grå öfverrocken, på hvilken kriget i blodiga hieroglyfer tecknat sin historia, stod eldig, varm och ådel midt ibland dem. I de afskedsord, hvarmed han helsade sina tappra, förnam man återljudet af de suckar, som den djupaste smårta framkallat, de uttalade sig i dessa ord på ett sått, hvartill endast en så verkligt human hjelte som Dåbeln var i stånd. Hans tal var enkelt, men hvarje ord trångde till djupet af de hårdade krigarnas hjertan och stannade der. Det var, som om månget hjerta då förvandlat sig i marmor, för att så mycket såkrare kunna na förvara denna grafskrift öfver det kåraste de egde i lifvet.