Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 31 december 1852, sida 1

Så var det åtminstone med min sader. Från denna stund såg man knappt mera ett leende på hans låppar, han blef mörk och sluten och drog sig tillbaka långt upp i Savolax. Efter giftermålet med min mor mildrades hans lynne något af hennes varma, uppoffrande tillgifvenhet; men då hon efter tre års sammanlefnad bortrycktes från honom af dödens hand, blef han ånnu mera otillgånglig, kall och bitter till sinnes. Sträng och allvarlig i utöfningen af alla sina pligter, kånde han ej eller någon skonsamhet för andra. Han hyste det bittraste förakt får tiden och menniskorna, och om han någonsin öppnade sin mun till samtal, var det blott att gifva luft åt någon bitter sarkasm emot den uselhet och småaktighet, som han tyckte beherrska verlden. Han skydde sållskaper, men, når ej sjukdom hindrade honom, besåkte han hvarenda Söndag året om den temligen aflågsna kyrkan. Mig behandlade han, åfven sedan jag kommit till mognare ålder, som en pojke. Aldrig hörde jag ett vånligt eller uppmuntrande ord från hans låppar, men till arbete, både lekamlig anstrångning och studier, håll han mig med en till hårdhet grånsande strånghet. Når stundom hans blick, mörk och genomträngande, hvilade på mig, kånde jag en oför