Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 27 december 1851, sida 2

Under mycken munterhet lemnade herrarna restaurationen, i det sjömannen enträget bad Flink att skaffa henom tillfålle att personligen få framföra sin tacksågelse till den vackra Elise, hvilket naturligtvis blef honom medgifvet. — Jag måste verkligen tillstå, sade sjömannen, att jag brinner af otålighet att låra kånna detta dyrbara våsen. Hvar har hon sett mig? hvad vet hon om mig? hvarför visar hon deltagande i mitt öde? Se detta år frågor, som hon sjelf får besvara, då ni hr Flink icke kan det. Hon har föregifvit för er, att hon gjort min bekantskap i afton, men det år beståmdt icke sannt, och denna osanning går hennes inblandning i mina åligganden ånnu mera mystisk. — Ja, svarade Flink, Gud vet huru detta hånger tillsammans, men hon var mycket ifrig att jag skulle varna er. — Besynnerligt, mumlade sjömannen, besynnerligt. Något dylikt har förut tråffat mig i Brasilien, men der fick jag aldrig se min goda genius. tillade han med en suck. (Forts.)