sa och vackra, svarta polisonger, så bed om ett samtal med honom mellan fyra ögon, och såg honom, att tullbetjenten Willerud går och lurar efter honom. Ni tråffar sjömannen i sällskap med en student, som jaglicke kånner. — Det var en satans ömtälig kommission, Elise. . — Åh prat, det år ju den simplaste sak i verlden. Tvislar han på sanningen, så kan ni gerna visa honom tullbetjenten, ty der står han i skuggan på motsatta sidan af gatan. — Det år en kinkig sak, såger jag ånnu en gång min lilla Elise, men för din skull skall jag ändå göra det. Hvad heter sjömannen? — Det vet jag inte. — Det var fn. — Ah pytt, det går ingenting till saken, gå bara. — Ja, jag kan ju i alla fall försöka. — Och jag skyndar mig hem, för att göra mig fårdig till maskeraden, och stannar hemma tills ni hemtar mig. — Det år bra! au revoir. Då Flink inkom uti fru Mikelsens restauration, igenkånde han i den studenten, som var i sjömannans sållskap, en af sina förtrog