Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 22 december 1851, sida 2

—ä LT—WA— Rättegångsoch Polissaker. (Forts. och slut från n:o 295) Drängen Carl Gustaf Jansson förnekade all vetskap om stölderna och vidhöll sin uppgift vid visitationen hos bonom, dock beträddes han åtskilliga gånger i sin berättelse med motsägelser; och då han dels icke kunde göra nöjaktig reda för de varor, som i hans gömmor påträffats, och dels af de öfriga tilltalades berättelser blifvit utredt, att han innehaft, försålt och bortbytt varor, tillhöriga handlanderna Abrahamss .n och Heyman, ansågs han öfverbevist om vetskap och delaktighet i stölderna. Knallen Carl Jansson erkände, att han under en del af sommaren och hösten dels köpt och dels till försäljning mottagit en hop manufakturvaror, yllebundhalsdukar, m. m. af så väl tilltalade Olaus Andersson som Carl Gustaf Jansson och att han afyttrat dessa varor på bord å stora torget, i dervarande bazarbodar till madamer, som i dessa bodar hålla varor till afsalu, och till flera andra personer. Carl Jansson bestred all kännedom om dessa varors oärliga åtkomst och protesterade på det kraftigaste, då poliskammaren förklarade honom skyldig att träda i häkte. Dringen Johannes Larsson, som skulle redogöra för ett mindre parti yllebunddukar, hvilka Olaus Andersson sade sig till honom hafva öfverlemnat, förklarade denna uppgift sanningslös, med tillkännagifvande, att han väl af en styrsöbo sistl. Måndag mottagit ett dussin af denne insmuglade sjömansbundhalsdukar, för att åt honom försälja; men då han icke lyckats dermed, hade styrsöbon redan påföljande Tisdag återtagit sina dukar. i Pigan Inga Helena Larsson berättade, att hon af sin fästman under olika tider och i synnerhet sedan denne flyttat i tjenst hos handlanden Heyman, fått mottaga, dels såsom presenter och dels för att åt honom förvaras, en mängd dyrbara klädningstyger, sidenförkläden, sidenhalsdukar och västtyger, shawlar och shawletter, shirtingsstycken, ljusstakar och saxar, glas och äkta porslinskoppar m. m,: men bestred hårdnackadt att kon afvetat det hennes nobla fästman på oärligt sätt åtkommit alla dessa saker, oaktadt hr polismästaren i stränga och allvarliga ord uppmanade henne att tala sanning och förehöll henne det otroliga deri, att en fattig dräng på så kort tid skulle kunna anskaffa så dyrbara saker, utan att väcka misstankar om dessas åtkomst, synnerligast som hon på en gång af honom mottagit 3 st. sidenförkläden aflika mönster. Vidare uppgaf Inga Helena Larsson, att en del af de saker hon fått af Olaus Andersson, hade hon förvarat hos en sin syster, gifta Greta Dahlgren i Masthugget; bland dessa saker var äfven ett stycke paramatta till klädning. Tillfrågad hvarföre hon icke sjelf förvarade dessa saker och isynnorhet klädningstyget, kunde hon dertill icke uppgifva någon orsak. Tvenne af de på en gång bekomna eidenförkladen, äfvensom två siden-långhalsdukar, hade hon uppdragit åt en månglerska, vid namn Karin Rydström, att försälja, och sade sig derföre bekommit 2 rdr rgs stycket. Med anledning häraf upplyste hr Heyman, att förklädena i partipris kosta 3 rdr 24 sk. och halsdukarne 4 rdr, allt rgs. Slutligen redogjorde Inga Helena Larsson för de presenter hon gifvit Olaus Andersson och hvilka bestått af ett svart västtyg och en dito halsduk af siden, guldbeslag till en hårkedja, en silfverkedja och en guldbröstnål, hvilka saker hon sade sig ärligt köpt för bespa, ringar af sina löner. Inga Helena Larsson visade sig under hela detta förhör högst upprörd och orolig och kunde man ganska väl se, att det icke stod alldeles så väl till med hennes samvete, som hon ville påstå. Poliskonstapeln n:o 1 Andersson, hvilken i följd af poliskammarens redan sistl. Tisdag fattade beslut tillsvidare blifvit entledigad från sin befattning och fråntagen uniform och tjenstetecknen, berättade, att hans broder, drängen Olaus Andersson först vid midsommars tiden detta år hos honom begärt att få förvara 93 alnar kläde, som O. Andersson sade sighafva köpt till rock åt sig. Derefter hade Olaus Andersson, tid efter annan, i Anderssons hemvist deponerat åtskilliga varor, dels med och dels utan Anderssons vetskap, enär Anderssons hustru de flesta gånger mottagit varorna utan att sådant för Andersson omtala. Vid flera tillfällen skall Andersson till brodren hafva yttrat sina misstankar om varornas riktiga åtkomst; men då vanligtvis blifvit afspisad med försäkran att de voro ärligt köpta och betalta. Emellertid förekom under berättelsen flera sådana omständigheter mot Andersson, att det icke är ogannolikt att Andersson haft kännedom om sättet hvarpå brodren åtkommit de varor, han i Anderssons bostad haft förvarade; såsom det, att Andersson vid visitationen och en lång tid förut nyttjat en bundbalsduk, som Olaus Andersson lemnat i Anderssons vård, och att Andersson för några af sina kamrater, ett par poliskonstaplar, uppgifvit, att han mot 15 daler köpt duken i en bod; och upplystes äfven att Andersson sistl. Mattesmesse marknad åt poliskonstapeln n:o 12 Lindblad, då denne yttrat sin afsigt att köpa kläde till en rock, utbjudit sådant till 8 rdr alnen, hvilket pris Lindblad dock tyckte vara för höst hvarftea 5 513