Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 18 december 1851, sida 1

dugtig tobaksbuss i munnen såsom preservativ, upptog en bundt stearinljus ur fickan och slog eld. — Ar det du, bror? frågade den sjuka qvinnan med ytterst lidande och hjertskärande stämma. — Ja, sade sjömannen, jag är din broder inför Gud. — Det är ju icke Hans, barn, sade den stackars qvinnan. — Nej, mamma, han var inte hemma, men när jag föll och stötte mig på gatan, så komnio dessa två främmande herrar och sade, att de ville följa mig hem i stället för morbror. — Gud välsigne er för det, sade den sjuka och brast i gråt. — Ja gråt ni bara, sade sjömannen vekt, jag vet af egen erfarenhet, att tårer göra godt. Ljuset blef nu tändt och de tvenne unga männen kastade en hastig, forskande blick på hvarandra, men då deras blickar möttes, bredde sig ett vänligt leende öfver bådås ansigten, ty de sågo att de båda lifvades af samma tanke, Rummet och de obetydliga effekter som funnos deri, utvisade renlighet och den bästa ordning, den osunda luften besanns härröra från några våta kläder, hvilka den stackars tvätterskan hängdt upp på ett streck till torkning. Den sjuka sjelf såg mycket anständig och snygg ut, och den lilla flickan var ett ovanligt vackert barn. — Hör, min goda madam, tog sjömannen till ordet, jag ären sjöman, som sjelf lidit nöd i mina dagar, och derför skall det blifva mig en verklig glädje att räcka er en bjelpsam hand. -Och jag, sade den unga mannen, är en student, som aldrig pröfvats af någon nöd, men som derför af Gud fått mig den pligten anvisad att lindra andras nöd.