Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 13 december 1851, sida 1

—— — — —-——— — Förlåt, herre, men här är. min själ, så mörkt, som om alla Afrikas negrer blifvit stufvade tillsammans i luften — som engelsmannen säger. Derpå rätade sig sjömannen, drog ett djupt andedrag, satte begge händerna för munnen och nu hördes N ropet: — Båt ohoj, färjeman! så kraftigt, att det ögonblickligt trängde igenom fönsterluckorna på färjestugan. — Det var ett välsignadt rop, sade den unga manh nen glad. Nu svarar färjemannen. — Jo, jo! jag har också, min själ, brukat roparen i styfvare kultje än den här, kan ni tro. Vid dessa ord sprang sjömannen ner i båten, som nu hade kommit till bryggan, och fattade den unga mannens hand för att hjelpa honom i båten. Då de tvenne minnen voro komna i land på andra sidan om elfven, fästades deras uppmärksamhet på ett barn, som stod och jämrade sig uppe på gatan. Den unga mannen skyndade genast dit, hvarifrån ljudet kom, och fann en liten flicka om 8 å 10 års ålder, som gret bitterligen. — Hvad fattas dig, stackars barn, som står här i detta förskräckliga väder? — Ack, herre Gud, mamma har blifvit dödssjuk, och jag skulle springa hitner på gatan för att hemta morbror, men han var icke hemma, och när jag skulle springa hem igen, föll jag omkull här och stötte mig så illa. Åh! det gör så ondt, så ondt! — — Det är min själ, hårdt för en så liten tösunge att ränna halsnaken på gatan i en Sådan afton, ropade sjömannen, som närmat sig den lilla flickan. Din mor är sjuk och fattig och har ingenting att lefva af, kan jag tänka, och din morbror, som skulle skaffa er hjelp, ur icke hemma. Godt, mitt barn. Om ni, min herre, vill