Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 13 december 1851, sida 1

JdA ———————— — — — min barndom, och ändå har jag blifvit en stor och stark karl. Men nog är det hårdt för ett stackars barn att frysa och svälta så mycket. Jag minns mycket väl den historien, och min stackars far — Gud välsigne honom — skar ofta tänderna af raseri, när vi smäungar måste gå till kojs utan qvällsmat. — Här är det, sade barnet, i det hon stannade och pekade på ett tvåvåningshus till höger i pilestredet. Deruppe bo vi i ett vindsrum. — Men der är ju så mörkt, mitt barn. — Ack ja, mamma har inga penningar till ljus. — Ingen mat, ingen ved, intet ljus och sängliggande med två små barn, suckade den unga mannen. —Det är så verldens gång, sade sjömannen i en så barsk och ovänlig ton, att barnet af fruktan slöt sig till den unga mannen. Det är så verldens gång, att den, som arbetar tills han är utsliten, Slutligen skall omkomma i elände. Men det skall blifva lögn hvad mig och de mina angår, tillade han, i det han antog en stolt och utfordrande ton. — Vänta litet här, medan jag springer in till en hökare efter ljus, sade den unga mannen. — Behöfs inte, min vän, sade sjömannen, ty jag har här i min tröja något sådant der skräp, som jag ämnade förära syster min och hennes röllingar, men deras tur kan komma en annan gång, det hastar ieke med dem. Barnet gick förut in i porten. Tag mig i handen sade hon, här är en djup rännsten midt i gården, vi måste hålla oss nära väggen. (Forts.) 2— — — —