äsven sådant. IIlår finnas hänryckande minnesmärken af forntida byggnadskonst; hår sinnas måsterverk af ny konst, i hvars skapelser den gamla och nya tiden råcka hvarandra händerna till ett harmoniskt förbund; hår resa sig Laurentii, Carolinas och akademiska föreningens stolta torn i håjden — men få steg från dessa praktbyggnader befinner man sig bland irreguliert strödda kyslen, som erinra om den bedrösliga tid. då Lund egde ett tiotal grundmurade hus, ett och annat tiotal korsvirkshus samt otaliga afbrånda tomter såsom vittnesbörd om brådrafejdernas vålsignelser. Når man står bland dessa gamla gåthiska byggnader, blandade med -moderna verk uti fickformat, med göthiskt pressade permar,behöfves ingen serdeles rik santasi, för att på allvar såtta sig in i medeltiden och tro sig vara midt bland dess egendomliga skepnader; i föustren till de tjocka klostermurar, som ånnu hår och der qvarstå, blir man lätt förledd att speja efter någon beslöjad nunna, och man rigtar ovilkorligt sina blickar utåt gatan, för att uppsnappa någon munkprocession med helgonbilder och rökkar, någon pan sarklådd riddare eller någon bemantlad och barettprydd kavaljer i ringkragprydda skönheters sällskap; men illusionen år blott ögonblicklig: i stållet för den beslöjade andliga bruden får man måhånda se en sörsnörad modern kokett, som med lorgnetten helt oseneradt mönstrar de förbigående språttarne; i stållet för munkprocessioner ser man leder af glada studenter; der man våntade den pansarklädde riddaren, ser man någon -brackaluslande med äkta björnsysionoms, och de medeltida skönheterna förvandla sig vid närmare efterseende till några studentuppasserskor med mathemtare-i hand. — Detta år icke den enda kontrasten; Lund år pietismens och det religiösa svårmeriets stad och hårifrån flåda den andliga svafvellitteraturens fårhårjande vågor öfver landet; men -bår finnas gossar i parti och kurage i bröstet de ha Öfver laget; hår finns ock en akademi af det aldra toujuraste slaget .... och de slåpiga tonerna af-Sions sånger från någon konventikel öfverröstas af den friska, lefnadssprittande studentsången. Studentsången! En vålbekant, vålkommen, ålskad gåst, hvar dess toner ljuda! Och hvarför, om ej derför, att den år ett uttryck af detta lif, på hvilket egoismen, alldagligheten och lumpenheten ännu ej hunnit trycka sin ståmpel, detta lif, som ungdomen, vånskapen och poesien förläna behag, med ett ord: studentlifvet? Studenten år den ende dödlige, inför hvars fötter det förflutna, likaSom det nårvarande och framtiden nedlågger D sina mest doftande blommor. De timmar af dagen, böckerna förbehällit åt sig, lefver han ju bland skuggorna af forntidens store och sållskapar med dem som med gamla bekanta; med Plato sugar han vishet från Socrates läppar, med Gottfrid drager han i korståg att befria den heliga grafven, och med Washington tillkämpar han en verlad dess frihet. Når studietimmarne slutat, njuter han det nårvarandes lyckliga sekunder i kretsen af vånner, der sängen klingar och drulvan blöder.Och för hvilken iaristar framtidens norna i sin gyllene tasla mer glada runor, ån får studenten? Stor sak, om luftslotten ramla, blott man en stund sår sröjda sig åt deras prakt. Till förhöjning af studentlilvets behag råknar jag (ehuru angra kunna vara af annan tanka) åfven det, att studenton lefver ett åk ta fornnordiskt jägarelis. Ingen kan hättre ån han förestålla sig våra gamla fåders helägenhet, hvilka, omgilna af djupa skogar och skaror af vilda djur, betraktade såsom både ? LJ . 22 en nödvändighet och ett nöje att fresta kampen med skogens vilda konung. Studentlifvets annaler hafva lika många lysande bedrifter i den vågen att uppvisa, som någonsin den hedniska fornverldens; hvarje dag upprepas scenen, då hjelten och björnen kämpade rbröst mot bröst, men jägarrn segrande, fast klöst, med ludet byte kom tillbaka.Och dock mårkes, oaktadt detta utrotelsekrig, ingen minskning i björnarnas antal. Det —ä—yd 3