Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 9 december 1851, sida 2

Mm min sar, n ni kan hjelpa I mig, ni måste hjelpa mig! — Gå! gå! så! — Packa dig hårifrån, nedriga usling.. jag känner dig icke? — skrek gubben ursinnigt. — Ol min far, så kan ni icke handla. Jag ber er ju på mina knån att med en lumpen summa befria mig i från vanåra eller sjelfmord . . ty ett af dessa måste jag väljal Ni kan iske vilja göra er egen son olycklig! O, min far! förbarmande! — Bort såger jag dig! — skrek den omenskliga — jag känner dig icke. Hvad rör mig din vanära, eller om du tar litvet af dig. Gå, gå ånda till afgrunden: jag har ingenting! — Ol det år inte möjligt! — snyftade den olyckliga sonen i det han slåpade sig efter honom på sina knån, — ni kan inte vara så hård, så omensklig? Förbarmande, min far! förbarmandel — Huru många gånger skall jag såga dig att jag kånner dig inte! Bort, fördömda niding . . röfvare .. tjufl — Ha! det år förmycket! Förbannelse öfver en sådan djefvul till farl utropade sonen, och rusade ut.. Några dagar derefter uppflåt den unga