Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 9 december 1851, sida 2

år sedan såg det annorlunda ut i den lilla boningen; då hade ånnu icke friden rymt bort tillika med det måttliga vålståndet, — då hade ånnu icke dryckenskapslasten förhårdat mannens hjerta, han var då hvad han borde vara: ett stöd för de sina. Men efter de ljusa dagarna kommo de mörka. Mannen lades ned på sjuksången, han kunde på trefjerdedels år ingenting sörtjena, det lilla som förut fanns i huset, gick nu åt, och når han åndtligen tillfrisknade såg han sig utan arbetskraft och utan arbete. Hungern började titta in i de låga rummen, den lade sitt bleka ansigte bredvid de sofvande barnen; den förstörde den sista gnistan af trefnad som ånnu rådde i det torftiga hemmet. Fadren försökte att anropa medmenniskors godhet, för sin uthungrade familj, man svarade honom: arbeta! — Men sjukdomen har borttagit min arbetskraft, styrkan i mina leder år borta! Och om jag åfven kunde, hvar skall jag få arbete? frågade den olyckliga? — Svaret blef: Arbeta! (Forts.) RONNA RSS R or RE RRRRR ERE (RAR KRR RR ARRSRSNNRRN ANN SEINE FF NRRRER