Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 6 december 1851, sida 1

beklaga dig öfver? Har du inte allt hvad du behöfver, mera än du behöfver tillochmed. — Men samvetsfriden, .. lugnet? — Pah! hvad är det för barnsligheter? Sädant der får man tänka på när man blir, gammal ... då är det tids nog! . . Se så, gif mig nu en kyss, mitt barn. Men den stackars flickan fortfor att gråta utan att höra honom, och då han steg upp och närmade sig med en viss oförskämd min, satte hon händerna för ansigtet och skyndade ut. — Jaså mamsell! man börjar taga sig kapriser; nånå det skall man veta hjelpa. Hon börjar dessutom bli tråkig, och lydnad måste jag hafva, eller också på porten. Så sägande, satte sig grosshandlaren helt beqvämt att dricka sitt kaffe, men han hade knappt hunnit förtära det förrän en bultning hördes på dörren åt förstugan. — Hvem kan det vara — sade grosshandlaren för sig sjelf — ahl det är säkert hon . . . jo jo, min dufva, jag visste väl att det så skulle gå! He-he ... Stig in! Dörren öppnades, och en ung, utmärkt vacker flicka, med rödgråtna ögon, inträdde. Hon stannade vid dörren och vågade icke slå upp ögonen. Grossbandlaren tog på sig sin mest leende min, och i det han gick fram till henne, sade han med smekande ton: — Åh, tusen gånger välkommen mamsell .. Jag tillstår att jag icke väntade mig den glädjen att få se er hos mig. Den unga flickans förlägenhet vek liksom vid ett trollslag vid dessa ord, och hon svarade med stolthet i ton och åtbörder: