— — ——————— —— — ka, det får gå — gå till sin undergång! Farvål min fru! jag går att våga de sista dukaterna på ett nytt spel...jag hoppas att kunna tappa! — Och jag ämnar klåda mig till en bal, sade grefvinnan, farvål min herre! — Hon år afskyvård! mumlade grefven, och rusade ut, fradgande af ilska. Grefvinnan gick, lugn som em ingenting föresallit, in i sitt toalettrum, der hon ringde på kammarjungfrun. Medan denna klådde sin grefvinna, lemnades af en lakej en liten parfymerad biljett på rosenrödt Papper. Grefvinnan tog emot den med en håftighet, som mycket afstack från hennes förut visade köld, och låste följande: Ålskade Amelie! Jag kan icke längre lägga band på min otålighet, jag måste skrifva dig till, för att påminna dig om de ljufva, saliga minuter vi njöto i förrgår... du vet vål hvar! Om ditt hjerta klappar af samma längtan som mitt, så kom dit ånnu i qväll. och tråsta din otåligt våntande Albert.Nu var den annars lugna grefvinnan, ett riktigt öfverslöd på eld; klädseln fullbordades i största hast, och om en qvart hade hon