har aldrig begärt underrtöd utan försörjt sig och sina barn på årligt sått. Men fattigvården i församlingen E., af fruktan för att hon skulle komma densamma till tunga, låter på pastors inrådan genom fattigvårdsstyrelsen sans sacon (utan att frukta för 20 kap. 74 missgbalken) med våld föra henne till fattigvården i F. Densamma anförde besvår deröfver och församlingen E. ålades att helt sonika emottaga och försörja henne samt ersätta vård. besvår och kostnader. Till dylika och flera bakvåndheter leder en paragraf, som år orimlig, då en hvar borde hafva sin försörjning der han för året vistas och år eller bort vara mantalsskrifven. Vidare såger denna förordning, att hustrun skall hafva sin försörjningsort der mannen har sin, och detta hidrager till ett icke obetydligt ej blott husligt utan kommunalt tvång inom den arbetande klassen. Vi vilja åren hår andraga ett exempel ur verkligheten. En arbetskarl, i sitt yrke ganska duglig, behöfver taga årstjenst och finner sin fördel dervid, emedan han år gilt och har flera små att försörja. Han äger tillochmed en egen liten stuga, ehuru af ringa vårde, upptill en annans. Men han tager årstjenst i socknen G., fastån han år mantalsskrifven med hustru och barn der de bo i socknen H. I sin tjenst vinner han allt mer och mer sörtroende, blir i densamma öfver 3 år, men råkar sedan att falla i sjukdom och flyttar till sitt hem; barn och hustru bli åfven sjuka, de kunna slutligen icke sjelfva försörja sig, utan begåra hjelp af fattigvården. Men den sjuka mannen har vistats öfrer 3 år i socknen 6. och denna sockens fattigvård blir lagligen tvingad att emoumaga honom med hustru och barn till försörjning. Äro icke alla dessa fakta föranledda af galenskaper i lagstiftningsvåg, så sörstå vi åtminstone icke hvad en förnustig lagstiftning vill såga. Men de saligen afsomnade stånderna tyckte kanske om samma förordning, likasom en af våra biskopar yttrade sig om densamma: låt det gå, ju galnare ju båttre-. Imellertid har nåmnde sörordning gjort, ätminstone de konservative presterna i vissa landskap, rent katolske i hufvudet. De fordra icke blott, att hvar och en som flyttar utom församlingen, åfven för kortare tid skall föra sin prestattest med sig, utan behaga ur långderna utstryka hvar och en, som de vid husförhör eller mantalsteckning förspörja vid denna tid icke vistas inom deras socknars område. Dessa sålunda utstrukne personer blifva förbigångne vid mantalsskrifningen och kronan undandrages den skatt de voro skyldige att erlågga. Sjelfve veta de af ingenting, utan tro sig qvarstå på gamla roten och hafva sitt vanliga samhållsskydd, men når de vijja t. ex. begå pattvarden förnekas dem detta och då först komma de underfund med att de åro på ett visst sått stållde utom samhållet. Detta år ett icke ovanligt faktum, hvarpå vederbörande likvål torde fåsta sin uppmärksamhet, ty det heter i lagen, att den der undandrager kronan sin skatt skall böta densamma dubbelt och ersåtta skadan. Visserligen skall detta kallas ordningssinne, men all dfverdrift år stålld på grånsen af ett sel,såger skalden och man bör härpå kunna tillämpa de bekanta orden i svenska sattigdomens betydelse der det år fråga om oxen, såsom en bild af -det åkta och rått embetsmanliga i i verlden, pligtens ståmning, för hvilken det icke år frågan om annat ån det som skall vara och hvilken med den drygaste myndighet ger sig tillkånna så som om intet annat borde understå sig att gny i hans nårvaro-, och som bland annat heta: det som har systematik till sitt hufvudmål bår sig endast så långe och såvida det ser sig i systemet: minsta grand på ena vågskålen, den sjunker och hela verket år stördt. Det, för hvilket den yttre ordningen år saken sjelf, har sig förträffligt, så långe allt fortfar i den ordningen; men af en inre oöfvervinnelig instinkt att onödigtvis råda för — — kem m—X—X—X—XX—X— 222220222 LL 0 . Am aa . . -. 2 J