ter. Vi se hvarandra som sörut, ett par gånger i veckan, och kunna ganska vål vara lyckliga. — Låt vara att jag icke uppfört mig som jag bort . . . jag har varit låttsinnig, slösande, jag har försummat er, men allt kan ånnu godtgöras! — Det år försent, sade grefvinnan kallt och afvisande, och jag skulle sannerligen finna det mycket löjligt om ni ville börja med att stålla till några romanscener; så mycket mera som ni vet att jag ingalunda år romantisk af mig. — Hal! det går för långt, utbrast grefven med raseri, ni hånar mig, men ni vet ånnu icke allt! Det år er kallsinnighet som bragt mig på dessa fördömda afvågar, hvilkas frukt både ni och jag snart skola kånna. Vet, att dessa penningar, hyaröfyer ni var så stolt, att dessa penningar äro slut! Jag har spelat, spelat med vansinne, och inom en kort tid åro vi ruinerade. — Nå ån sedan? hvad. rår det mig, sade grefvinnan lika kallt, det år er sak, och inte min! — Har ni något mera att såga mig, hr grefve? — Har då sjelfva afgrunden lånat denna qvinna ett sådant lugn, en sådan isande köld? utbrast grefven, men jag vill ej mera försö