Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 4 december 1851, sida 2

Dock fortfor jag att håntyda derpå, ach anförde alla förnuftsoch religionsgrunder. Ack, förnuftet kan så föga utråttta der, hvarest sörtvislan herrskar i hjertat, och religionen förmår blott att trösta dem, som den förut har väsledi. Doktor L hade varit antingen för låttsinnig, eller för lycklig, att gifva rum för någon högre religiös kånsla. Han hade vål haft tro, men en låtttro, som aldrig blifvit pröfvad eller styrkt genom någon större sorg eller motgång. Han var ett glådjens skåtebarn, och skiljd från denna sin beståndiga följeslagare på lifvets stråt, måste han alltså blifva ett lått byte för sorgen, för den förfärligaste at alla lidelser, mot hvilka den svaga menniskoanden har att kåmpa. Jag blef qvar hos honom till långt ut på natten. Då jag åmnade att gå, utstråckte han båda sina armar efter mig, och tryckte afskedskyssen på mina låppar. Ånnu glånste en tår i hans matta ögon, och med en nästan qvåfd stämma sade han blott de orden: -Tack! ... Lef vå så längelJag gick hem och lade mig halft asklådd, med den föresats att tidigt nåsta morgon åter gå till honom, dels för att vaka öfver honom, dels för att — om möjligt — förebygga sammantråffandet med honom och