Min vån blef med hvarje dag mera stilla, mörk och ordknapp: det låg klart för mig, att han rufvade på en eller annan fruktansvård plan. Åttonde dagen efter den sorgliga upptåckten afled majoren; han låg beståndigt liksom i dvala och dog utan att hafva återfått sina sinnens bruk. Jag meddelade L denna underråttelse; han mottog den likgiltigt och sade blott: -Vi komma snart att tråffa hvarandralDagen efter väntades fru L hem från landet. Jag frågade hennes man, huru man skulle förhålla sig vid hennes ankomst; och om det icke vore båst, att hon blefve aflågsnad? Han sade sig vara fullkomligt beredd på hennes ankomst, och att allt sedan nog skulle gå bra. Jag fattade misstanke, och yttrade den oförställdt. Med ett lugnt smäleende råckte han mig sin hand och yttrade: om jag nu med visshet förutser min dåd, skulle du missunna mig nppfyllandet af den enda Önskan, mitt förkrossade hjerta ånnu kan hafva? De kedjor som bundo mig vid lifvet hafva brustit lånk får länk; blott en enda återstår; så snart jag ser henne, skall äfven den brista.Det läg en dubbel mening i dessa ord; jag borde icke så rått fram antaga den vårsta.