Den äldsta dottren (jag kan tyvårr icke såga hans dotter) kom nu med sitt tvååriga barn på armen. Gossen stråckte de små hånderna efter den förmenta morfadren, och lallade den förut för honom så kåra benåmningen. Med alla tecken till sönderslitande smårta, bortvånde han sitt ansigte. Den bedröfvade modren nedsatte då barnet och tärarna runno strida utför hennes kinder. Jag måste föra begge bort, och uppbjuda all min konst och uppfinningsförmåga för att lugna den sorgsna qvinnan. Det lyckades mig blott till hålften; hon anade en förestående olycka. Så mycket min tid tillåt, förblef jag hos min olyckliga vån, och var hans vaktare, vårdare och tråstare under de påföljande dagarna. Jag hade en tung befattning: både att vårda honom, att afhålla alla besök och att lugna honom. Den andra låkaren kom ett par gånger opåkalladt; men då han såg sig åfverflådig, blef han omsider borta. Jag skref till sönerna; i hopp om att deras nårvaro skulle verka lugnande på min arma vån. De kommo dock tidigt nog för att kunna följa hans lik till det efterlångtade, önskade och med våld beredda hvilostället.