lärde hr von Savigny vill i sitt system öfver I romerska rättsläran afskåra denna fråga dermed, att han såger: enligt statsråtten får en soråttmätig besittning icke bestridas, så snart minnet af oråttvisan utslocknat hos menniskorna, — således efter några mansåldrar; i I följd deraf skulle dynastien Hannovers råttigheter till engelska kronan nu mera icke kunna bestridas! Efter år 1848 skulle hr Savigny sannolikt skrifvit detta på ett helt annat sått eller ock aldeles icke. De nåmnda engelska tidningarna tyckas ock sjelfva småningom insett denna svaghet. I synnerhet har -Standardnyligen ändrat ton, utan att uppgifva sin sympathi för Ungern. Hårtill har vål ibland andra åfven-Times— naturligtvis mot sin vilja — bidragit. Den har erfarit tankens oimotståndliga logik på sig sjelf. Uti en af sina diatriber framståller den den frågan, om Kossuth år båttre eller såmre ån andra nationers flyktingar. Det var ett skarpt men tveåggadt vapen. Om det hade lyckats att i allmånna opinionen stålla Kossuth på samma ståndpunkt som andra flyktingar, mot hvilka — och det våsendtligen för Timesskull — många fördomar herrska, så hade han varit tillintetgjord. Den som har minsta opartiskhet och eftertanke måste vånda om vapnet och fråga: hvaruti skiljer sig den sak, för hvilken andra blifvit slygtingar, från Ungerns sak? Men åter en annan fråga: Hvad ligger det för vigt på hvad man tånker i England? Mr. Taylor, som förde ordet för sållskapet Italiens vånner, har derpå svarat: Allmånna opinionen år likvål en makt; den som tviflar derpå, må låra det af motståndarna. Hvarför anstånga sig folkens fiender så utomordentligt alt undertrycka kånnedomen om historiska fakta, att förfalska och köpa allt, hvad som låter sig förfalskas och köpas. Med undantag af den händelsen, att ett erösrande folk beherrskar ett underkufvadt och således vet att det lefver i ett fiendtligt land, kan en regering icke stödja sig endast på den fysiska stykan; den behåfver äfven en sedlig hällhake, antingen de styrdas tillgifvenhet eller religiösa föreställningar, tjenliga för politiska ändamäl eller den allmånna opinionen i sitt eget land och i utlandet; det sista så mycket mer, som regeringarne förklara sin sak för en. Vi skatta visst icke den allmånna opinionens makt för högt; vi veta att den endast der kan åstadkomma något framåtskridande, hvarest den kan fritt utveckla och uttala sig. Vid alla revolutioner år den militära makten dock en hufvudsak, och der den icke deltagit i rörelsen, har regeringen alltid varit sina motståndare öfverlägsen i fysisk styrka, organisation och penningemedel. I den förlamande trollmakten af denna kånsla ligger just hemligheten, och derför år det gagnlöst att fråga: hvarför låt icke Ludvig Philip skjuta Paris i brand?