ögonblick, den nåra för handen varande upplösningens säkra förebud. O, min Gud, min Gud! tag mig bort hårifrån, innan ormen kommer tillbaka!(Vid dessa ord tillslöt han sina ögon liksom han fruktade får åsynen af henne). Jag ålskade så ömt, så trosaste, fortfor han efter en stunds uppehåll, af hela mitt hjerta, själ och sinne; i tjugo år inbillade jag mig att jag bodde i ett jordiskt paradis, och i stållet vandrade jag på en vulkan, hvars glödande lava hemligt sjöd under mina fötter. Den tunna skorpa som skiljde himmel och helvete, har nu remnat, och jag nedsjunkit i det flammande svalget... Barmhertige Fader! låt kroppen förtäras och tag min arma sjållJag bad med honom och för honom om styrka och tålamod; jag tråstade honom med Guds allsmåktiga godhet, med tanken på hans tvenne förhoppningssulla söner, om en drågligare framtid sedan han hade skiljt sig från den ovårdiga makan! Han blott skakade på hufvudet: -Iag kan icke trifvas på samma flåck af jorden-, sade han, der hon andas; vi kunna icke hafva en sol tillsammans. Skiljsmessan från bord och sång, hem och fådernejord — detta allt år intet; ljus och mörker, lif och dåd, tid och evighet måste vara emellan oss; förr åro vi icke älskiljda-.