sig ett par guldsporrar, Bem år större ån Kossuth och fru Racidula år ett aktningsvårdt fruntimmer. Är det ett svar det? Följderna gålla för hela Europa, för hela den civiliserade verlden, ja de gålla åfven för de lånder, dit Kossuths tal och beråttelserna Om hans upptrådande icke trångt. Förbudet måste göra ungefår samma, om icke ett större intryck ån lektyren. I England har följden varit ånnu omedelbarare och påtagligare; Kossuths upptrådande har uppskakat medelklassen ur dess djupa likgiltighet för den yttre politiken. De som voro skådeplatsen nåra hafva visserligen i Kossuths tal icke tråffat på några nya tankar, ty nåden tvingade dem att sjelfva tånka, hvarför de också redan förut kånde allt hvad han yttrat. Men en stor, ja kanske den största delen af engelska folket var fullkomligt obekant med sakförhållandena, åsigterna voro aldeles nya, ehuru redan under ungerska kriget utomordentligt mycket hade skett, som kunde interessera engelska pressen och förse den med tillförlitliga underråttelser. Man har sagt, att 14 londonertidningar verkade för den ungerska saken; och att krigets allmånna karakter, de afgörande kriserna och de framstående personligheterna voro bekanta, bevises af det outtröttliga intresse, hvarmed man arbetade för Kossuths befrielse. Högst få hafva dock gjort sig den mådan att skaffa sig klarhet i denna råttsfråga. Ått döma af den engelska pressens hållning under de senaste åren, har den fullkomligt saknat kånnedom om sammanhanget mellan den ungerska frågan och andra folks angelågenheter. Torybladen hafva tillochmed ånda till senaste tiden förnekat hvarje sammanhang, hvarje likhet, tvårtom hafva de, under det de uttalat sina sympathier för Ungern, regelmåssigt bedyrat att de alls icke hyste något dylikt interesse sör det vestliga Europas revolutionsmån. -Standardoch -Morning Herald-pläågade uppstålla de omstörtande Tyskarna och Fransmännen såsom en motsats till de konservativa Magyarerna, hvilka mot omstörtning försvarade sin författning. Vi ståta nu på en vetenskaplig, statsråttlig kontrovers, på de konservativa statsråttslårarnas svaga sida. Nåstan alla folk hafva att beklaga sig öfver förlorade råttigheter, ty uti intet europeiskt land har absolutismen funnits från början; i hvart och ett har ett tidigare råttstillstånd någon gång med våld blifvit upphåfdt. Den tid som förflutit sedan dess, den må vara lån gre eller kortare, gör ingenting till saken i afseende på återtagandet af denna rått. Den som medgifver, att den anfallna får försvara sina råttigheter, begår en grof inkonseqvens, om han fordrar att den, som blifvit beröfvad sin rått, måste foga sig i sitt öde. En sådan theori kan man kullkasta med en enda fråga: Om det år sannt, att den som blifvit beröfvad något har råttighet att återtaga det, hade då Ungrarna råttighet, att söka återtaga sin rått, antingen tillfålle dertill yppades efter tre eller tio eller hundra år sedan de blifvit berdfvade densamma. Den preussiska råtts—— — ——8d —