—ä——5 — nmr r —— hand vid mina osullåndade förrättningar. Jag öfverlemnade honom åt sitt goda hjertas ådlare kånslor, och den barmhertiges måktiga nådeverkningsr. Då jag följande morgon besökte honom, låg han afklådd, men vaken i sången. Den nåstyngsta, tolfåriga dottren satt ånnu hos honom och ville påtruga honnm en kopp th. Han afslog den, såg mörk, kall och nästan fråmmande på oss båda. Med ett bedjande uttryck pekade jag på den lilla, och nu tog han thekoppen, förde den till läpparna, smakade, men som om det hade varit malört, låt han den åter sjunka ned på kudden. För att så barnet bort, bad jag henne om att förskaffa frukost, och försökte nu genom mitt vänliga tilltal att åter Öppna den olyckliges sammanpressade hjerta. Han satte koppen ifrån sig och sammanknåppte sina hånder. Antingen hörde han mig icke, eller förstod han mig icke. -Nitt lifsade han omsider sakta och långsamt, z-är hemfallet tlll den som gaf det. — Giftet verkar; jag har tömt bågaren till sista droppen! och för mig finns intet annat motgift, ån döden. Jag har uppvaknat ur en lång, skön och ljuf dråm; jag har — liksom det ofta intråffar med vansinniga — fått ett ljust