Dröm och verklighet. Af Sten Blicher. (Forts. och slut fr. 280.) Men doktorn trådde så långt tillbaka han kunde, stötte dem ifrån sig med hånderna, och stirrade på dem med en förfåran och en afsky, som stod att låsa i hvarje af hans anletsdrag. De oskyldiga små flickorna blefvo förskråckta; darrande brusto de i gråt, och söllo hvarandra om halsen; de fruktade att hafva på något sått förgått sig emot honom. Jag tog dem på mina armar, och mina tårar söllo på deras guldlockiga hufvuden. Då upplåste sig åfven hans förhårdelse i medömkan; den gamla ömheten vånde tillbaka, och bortjagade — för en stund — tvislets demon. Han satte sig, tog dem på sitt knå och smekte dem vexelvis. De små barnen greto nu af glådje. I denna milda sinnesståämning trodde jag mig kunna våga lemna honom, för att lågga