dörren, och der försökte jag allt hvad i min förmäga stod, att lugna henne i afseende på hennes mans tokiga fantasier. Då också jag (så slutade jag min förmaning), varit vittne till hans vurmerier, bör ni icke kunna anse det för en påtrångande inblandning i åktenskapliga förhållanden, att jag omnämner dem. Jag kan med lugnare och såkrare blick betrakta det, som lått blåndar och förvirrar ett ålskande öga. Sannolikhten år icke alltid sanning; och det kan gifvas många tänkbara tillfållen, utan att just antaga det värsta. För himlens skull! låt leda er af ert annars alltid ljusa förstånd! Skona er sjelf och er i dödens armar liggande makel och framför allt låt icke doktorn mårka det aldra minsta! En dubbel olycka kunde då åga rum, och det kanhånda blott af ett misssörständ-. Suckande tryckte hon min hand och begaf sig åter in i sjukrummet. Jag fick mycket att göra; min frånvaro hade ökat mina göromål: detta var om förmiddagen, och först mot aftonen blef jag ledig. Jag åmnade mig då ånyo till majorens, men beslöt likvål först att tala med doktorn i hans eget hem, för att höra hans verkliga och rena mening om vår våns sjukdom. Hans hustru var ute på landet med den nåst åldsta dottren; de tvenne yngsta voro