Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 1 december 1851, sida 1

——————————— ——————————————————56 hastigt och sakta, -skänk honom blott denna gången lifvet, att han må kunna emottaga min förlåtelse, om han år skyldig, eller min afbön om jag går honom orått. (Jag hörde vål blott halfva ord, men jag supplerade resten. Bönen halkade doktorns öron förbi; ty han var ej begåfvad med någon skarp hårsel). Ja olycklige! fortfor hon och tryckte sin panna mot hans hand, du år den förförda; men hon — vid dessa ord sprang hon upp och vånde sig mot doktorn. Jag grep hennes hand, och tryckta den håftigt: -i detta Ögonblick; sade jag, år det till läkaren allenast man bår tala; dåmpa er fruktan och smårta! — såvida ni har er makes lif kärtltillade jag så sakta, att L icke kunde höra det. Hon fattade sig, och tillbakahöll de fördersliga ord, som allaredan svåfvade på hennes låppar. Hon var en af de lyckliga naturer, som med håftiga lidelser förena en hastig öfverblick och ettljust förstånd, hvilka de förstnåmnda aldrig åro i stånd att fullkomligt omtöckna. Hennes hjerta var ömt men ingalunda svagt. Ack! det var likväl icke starkt nog att kunna genomgå den långt farligare pröfning det kort derefter blef underkastadt. Det kom bud efter mig; jag måste bort på embetsförråttningar. Fru H följde mig utom