Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 1 december 1851, sida 1

innanför fönstret stod majorskan med upplyftade sammanknäppta hånder; men i samma ögonblick vi blefvo henne varse försvann hon. Himmel! hon måste följaktligen ha funnit den hemliga genomgång, som den sjuka under sin yra omtalat, tånkte jag. Majoren sjönk sanslös ned på bådden. Doktorn bleknade. Jag fattade hans hand och hviskade: -För Guds skull! båsta vän! Du säster väl ej någon uppmårksamhet vid hvad en menniska pratar i yrsel? I en sådan feberparoxysm kan ju en patient inbilla sig de mest uppoch nedvånda sakeri verlden. Han såg tankfullt på mig; men svarade ej. I hans ågon låg något, som kunpe uttydas: Du menar icke hvad du säer.1 detsamma kom majorskan in. Hennes kinder blossade, hennes ansigtsdrag uttryckte nåstan samma vildhet, som den sjukas. Doktorn gick med lugn sinnesförsattning henne till måtes, tröstade henne och gjorde några frågor angående patienten. Hon besvarade dem flyktigt och vårdslöst; hennes oroliga blick delade sig mellan den sjuke och doktorn. Likvål låttade snart en tåreflod hennes sam manpressade hjerta: hon hastade till sången, kastade sig på knå, och tryckte patientens hand mot sina låppar. O Gudl!bad hon