Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 29 november 1851, sida 1

dold smärta, utgjorde hennes helsning. Jag närmade mig tyst, och sporde henne hviskande om den för mig så kära patientens tillstånd. Något svar erhöll jag ej. Hon nedlutade hufvudet mot bröstet och fortfor genom de frambrytande tårarna att betrakta honom. Hans sömn var orolig läppar och fingrar voro i en ständig rörelse och ögonen rullade oupphörligt under sina betäckningar. Jag satte mig i afsigt att afbida hans uppvaknande. Under tiden omtalade fruns tant orsaken till min väns iråkade sjukdom: Han hade för tvenne dagar sedan förkylt sig under exercisen; hade blifvit varm och sedan druckit kallt vatten; hade kort efter hemkomsten känt sig illamående och måst intaga sängen; hade sedan blifvit allt sämre och sämre, och hvarje eftermiddag haft feberanfall. Vår vän doktorn, hvilken besökte honom flera gånger om dagen, gaf nu, som han alltid plägade, godt hopp; men hade likväl sett något betänklig ut. Fru H gaf nu sin tant en vink om att begörja ett och annat; och hon gick ut. Kort derefter vaknade majoren; hans blickar voro vilda; man kunde genast märka, att han icke var vid sina sinnens rätta bruk. Han stirrade på sin hustru och kastade sig baklänges i sängen: Elise!4 började ban, (majorskan hette Charlotte) Elise! hvad vill du mig? Det är nog nu... det är allt för mycket . .. Tänk om doktorn eller min hustru funne dig här i sängen, hvad skulle de väl säga? Gå! gå! lemna mig! Han utsträckte begge händerna framför sig, liksom för att skjuta någon tillbaka. Majorskans blickar mötte mina; hon skiftade färg. Den sjuke fortfor i sina vilda fantasier: Det var ett olyckligt infall med den turkiska drägten; jag visste bestämdt ej annat, än att du var min hustrul .. Fru