Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 27 november 1851, sida 2

glada förhoppningar; ty under denna period voro inga Sjukdomar dödliga. Han var mäslare både Öfver dem och döden. Sannt år imellertid, jag minns det mycket vål, att alla hans kurer under denna period voro lyckliga; jag tror nåstan att han med sitt glada ansigte och sina muntra konversationer kunde förjaga sjukdomarna. Hans hustru tycktes vål också vara rått lycklig; men hennes glådje bar dock alltid måttans prågel; makan var fästmön fullkomligt lik, och brudpellen hade icke framkallat någon synbar föråndring. Då L en gång i obundna dithyramber beskref mig sin sållhet, kunde jag icke tillbakahålla den Önskan: att hans hustru måtte dela den i lika håg grad. Wilhelm!hviskade han, idie holde Sittsamkeit bey Tage — hår stannade han, lade den ena handen på hjertat, singerspetsarna af den andra på munnen och såg hänryckt upp imot himlen. Godt, godt!. genmälte jag småskrattande, och fordrade aldrig sedan någon vidare sörklaring. Likvål förekom det mig alltid tvifvelaktigt, om denna lugna spegelklara yta kunde bringas i någon hästigare svallning; gafs det någon värma hos detta sköna våsende, tyckte jag att det måste vara, hvad jag — om det icke vore en sjelfmotsågelse — skulle vilja benämna