Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 27 november 1851, sida 2

en kall eld, eller blott en matt glöd, som aldrig skulle kunna uppblossa till låga; kanske lika så litet utsläckas. Atta månader efter brölloppet skänkte Elise sin kårleksdruckna make den första sonen. Vid barndopet gick stort till. Det var just i den tidsperioden, då Bachus och Phoebus voro oskiljaktiga gåster vid hvarje samqvåm, då desse stådse utöfvade en måktig vexelverkan på hvarandra, och ett oemotståndligt inflytande på alla sina tillbedjare: bågaren måste invigas med sång och sången slutas med skålar. Min var den sista; vid festens slut öfverlemnades mig ett kallelsebref till komministraturen i R. Två år derefter lemnade pastorn i församlingen plats för mig, och jag gifte mig nu med min Henriette, med hvilken jag hade varit förlofvad sedan min första studenttid. Vi stodo i ett jemnt och alltid högst vånskapligt umgånge med Ls. Ls hustru hade södt den andra sonen och min den första, då en tredje familj tog sitt intråde i vår sållskapskrets. (Forts.) ..BHnggg...... — —