Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 24 november 1851, sida 3

L llvarjehanda. Vargarna i Norge fortfara att vara temligen nårgångna. På stållen, der kreatur betat i ro i 16 års tid, ströfva nu flockar af vargar, stundom uppgående till ett antal af 12 stycken. De nårma sig gårdarna, oaktadt menniskor åro i närheten; och att de icke äro rädda, har man sett deraf, att de ganska lugnt stått qvar ehuru man losSat skott på dem. Två vargar hade nyligen tagit ett får och åmnade förtåra det, då tvenne qvinnor anlånde och med hugg, slag och stenkastning försökte skråmma bort dem; men vargarna brydde sig ej det minsta derom, förrån den ena af qvinnorna tog en stor sten, gick vargarna mycket nåra och kastade den med all sin styrka mot det ena rofdjurets ben, hvilket hade den verkan, att begge åndtligen släppte sitt rof, som var balfförtårt, och gingo sin våg, det ena svårt haltande: På ett annat ställe, i Sandsver, stredo en bondnustru och en varg om en get. Vargen hade huggit fast i geten och hustrun i klaven med sin ena hand, medan hon med den andra, hvari hon höll en kåpp, pryglade vargen en lång stund innan den slåppte rofvet och, morrande lunkade sin våg. En man i Rajebeia var åfven i fård med en varg, men detta odjur var envisare ån det nyssnåmnda, och ville alldeles icke slåppa sitt byte, som åfven var en get, oaktadt mannen rått duktigt piskade på detsamma. Slutligen visste mannen intet annat råd, än att släppa geten, fatta ett kraftigt tag i vargens svans och rycka och slita i den af alla krafter; vargen släppte ändtligen geten, men vånde sig mot mannen, bet honom i armen, och gick derpå lugnt sin våg. Tolerans hos en prest. Nyligen har i Frankrike en håndelse intråffat, som förtjenar att komma till allmänhetens kännedom. En ung man, at den judiska trosbekännelsen, slågt till en representant tillhörande venstran, ville för några veckor sedan gifta sig med en flicka af katholska religionen. Den unga flickan, som önskade en presterlig vigsel, vånde sig till en katholsk kyrkoherde, men denne svarade, det han icke kunde åtaga sig att välsigna en judes äktenskap. Presten hänsköt saken till erkebiskopen af Paris; denne åter till romerska stolen; men påfven gaf ett nekande svar. Då vånde man sig åt ett annat håll. Fästmön ville nödvändigt att hennes äktenskap skulle beseglas genom presterlig välsignelse, och då ingen katholsk prest numera fanns beredvillig att meddela den, så vände man sig till en rabbin. Men denne var icke mindre bestämd, ån påfven, och vägrade att välsigna en katholik. Når nu påfven nekat att välsigna en jude och rabbinen en kristen, så tycktes de stackars unga menniskorna vara domda att förblifva ogifta eller gifta sig utan presterlig vålsignelse. Då fann den representanten, om hvilken vi förut talat — fåstmannens onkel — på råd. Han vidtalade en af sina kolleger i nationalförsamlingen, en protestantisk prest vid namn Coquerel; denne svarade, att han aldrig skulle neka någon sin vålsignelse, att han hade böner för alla, isynnerhet för dem som bådo bonom derom. Sdlunda blefvo de unga tu förenade, och man hade det sköna skådespelet att se: en jude och en katholik vålsignade af en protestant. Det berättas, att en af hufvudstadens pastorer börjat sin tacksägelse för H. K. H. kronprinsessans lyck