Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 24 november 1851, sida 2

ett stycke papper. Dock gömde hon detta under förklådet då hon intrådde i kammaren. Nu hållde hon vatten i en kruka, stållde denna bredvid sig och började att skala potåterna. Dervid sjöng hon och gick så behändigt tillväga, att skalen hastigt gledo mellan hennes fingrar, och snart var allt fårdigt. Derpå upptånde hon eld, sköljde potåterna och satte dem på elden att koka. Hittills hade fadren icke sett upp från sitt arbete; samma slags middagsmåltid hade han dagligen sett beredas; spiseln uppvårmde sållan något annat. Men denna gång utbredde sig en angenåm lukt i rummet, innan potåterna voro tillräckligt kokta. Herr van Vlierbeke såg förundrad på sin dotter och utropade: — Kött! på en onsdag! Du vet likvål, Lenora, att vi måste lefva sparsamt. — Ack, min far, svarade Lenora leende, blif icke ond, doktorn har ordinerat det! — Du narras vål icke? — Nej, nej, doktorn har sagt, att du måste åta kött åtminstone tre gånger i veckan, om vi endast kunua köpa det. Det skall bekomma dig vål och återstålla dina krafter.